Det enda som vittnar om gårdagens lägenhetsvisning är de utställda ljusstakarna med de halvutbrunna värmeljusen i. Förhoppningsvis var det den sista visningen i raden, för nu vill jag stänga dörren, låsa och lämna över nycklarna till… Ja, till vem?
Det är den fråga som envist hänger kvar och trängs med min jacka på kroken i min hall.
Om jag fick välja skulle jag gärna sälja till tjejen som förväntansfullt stod och väntade utanför porten när jag lämnade lägenheten. Hon verkade vid första anblicken lika mysigt trevlig som den lägenhet hon just var på väg att bekanta sig med.
När mäklaren ringde senare på kvällen lät han positiv, när han meddelade att det även denna gång fanns personer som charmats av min långtifrån felfria men mysiga lilla tvåa och vem vet, kanske var hon en av dem.
Min lägenhet är inte fläckfri men unik i sitt slag och bär sin ålder med höjt huvud. För mig var det heller inte kärlek vid första mötet men efter att ha lärt känna varandra lite bättre var jag såld. Nu hoppas jag att någon annan bortsett från de ytliga skavankerna min pärlas ålder givit henne och blivit om inte såld, så åtminstone förälskad och därför vågar ge henne en andra chans, för det är hon värd.
