En välfylld påse smågodis

Att lyckas med allt man företar sig är en omöjlighet och ekvation vars summa man, hur man än räknar aldrig kommer att hitta något rätt eller fel svar på. Inte för att man är en dålig matematiker utan snarare för att det inte finns något svar.

Varför då ständigt envisas med att försöka lyckas med det omöjliga? Låt istället det omöjliga få vara omöjligt. Alla har inte förutsättningarna för att bli elitgymnaster eller en världskänd, hyllad violinist. Det krävs mer än vältränade muskler eller en dyr stämd violin för att bli bäst. Det krävs tid, tålamod och en vilja av stål och ändå når långtifrån alla det hägrande målet. De som når sina mål har tagit misstagen under vägen som en lärdom och ingen katastrof. De har befunnit sig på rätt plats vid rätt tillfälle, visat framfötterna och vågat ta de chanser som erbjudits dem.

Hur ska jag då veta när just jag är redo för att kliva fram och slåss om de få chokladpraliner som faktiskt ligger gömda bland allt annat, vanligt smågodis i den av alla så hett åtråvärda godispåsen?

I det fallet tror jag att det ytterst handlar om mod, mod att vänta, vänta in och sen lita på mag- känslan och tron på sig själv och sin talang. Visst, det behöver kanske inte alltid handla om talang men det är oftast då… När man tror sig behärska och kanske till och med anser sig vara riktigt duktig på sin sak som man tar misstagen och den negativa kritiken så hårt. Oberoende från vilket håll den negativa kritiken kommer svider den för man vill göra bra ifrån sig man vill att det man gör ska vara så bra att det passar alla smaker. Detta är en ekvation lika svårlöst som den att kunna lyckas med allt man företar sig.

Jag vill se mitt liv som en välfylld påse smågodis där sött surt och salt ligger nerplockat i en härlig välblandad blandning som jag vet att passar just mig och ger mitt liv lagom av allt.

Hej på er!

Sänder er ett vykort och en liten semesterhälsning och hoppas att ni som jag, njuter av ledighet och svala sommarkvällar vid grillen.

Den första semesterveckan har jag tillbringat i Stockholm med omnejd. En vecka då sov- mornarna varit obefintliga, ”arbetsdagarna” som ”bredvid-åkare” eller som vi benämns i åkeribranschen ”matsäck” varit långa, händelserika och vissa av dem riktigt spännande. Jag har besökt matserveringar med varierande kvallite på både matutbud och service. Jag har i ”jobbet” fått så gott som dagliga kändissafariturer i de finaste av Stockholms kvarter. Då har jag förstås som den sanna kändisjägare jag är sökt med ljus och lykta för att om möjligt få en glimt av någon slags kändis men tyvärr, utan resultat.

Arlandas inre utkanter har jag vistats i nästan dagligen. Inte några direkt glamorösa platser att semestra på men dock så pass ”hemliga” att jag tvingats låta mig visiteras av uniformklädda vakter och i vissa fall har dessa även bett om att få se min legitimation.

Värmen har nästintill tagit knäcken på mig under den gångna veckan. Utan luftkonditionering och välfyllda vattenflaskor hade det aldrig gått vägen. Visst, det är jätteskönt med sommarvärme men då inte den svettigt, klibbiga tropikhettan utan den svenska sorten då solen går att vistas i och skuggan och vinden ger svalka.

Nästa vecka följer jag de vindar som blåser mot norr och när jag tittat på väderkartan ser det inte ut som att de vindarna ska innehålla någon tropikhetta men jag packar för säkerhets skull ner både långbyxor, shorts och regnrock för vädret kan man aldrig lita på.
Solvarm kram Karin

Nostalgisk lycka

Ibland möter man människor som väcker minnen och påverkar en positivt och därför dröjer sig kvar, långt efter det korta mötet där efter cykelvägen eller i mataffären en helt vanlig dag efter jobbet.

Igår var jag med om just ett sådant möte och på nolltid var jag tio år igen. En blyg, försynt liten flicka med pippilotter i håret, ett par på tok för stora glasögon på näsan och klädd i en blå gymnastikdräkt med volang och vita sockerplast på fötterna. Bakom mig på cykelvägen kom nämligen min gamla gymnastiklärare från låg och mellanstadiet. Nej, jag kände förstås inte igen honom till utseendet men rösten kändes bekant. När han sa vem han var skämdes jag en aning över att jag inte känt igen honom. När han frågade om jag minns honom log jag lie försiktigt och sa ”Klart jag minns dig, du körde så hårt med mig på gymnastiken.” Det var kanske inte riktigt sant men sanningen låg ganska nära för han såg mig, han såg mig som en elev i klassen och inte som den stackars lilla flickan med ett handikapp. Han lät mig delta i gymnastiklektionerna på samma villkor som mina klasskompisar och behandlade mig inte med silkesvantar... Nej, han behandlade mig inte med silkesvantar men gav mig ofta ett uppmuntrande leende eller en klapp på axeln. Visst, jag minns även att han gav mig ett extra handtag eller en extra knuff i ryggen när hinderbanan han ställt iordning var i tuffaste laget för "lilla" mig.

Han såg mig även igår där på cykelvägen. Han hälsade inte bara för att sedan hasta vidare. Nej, han tog sig tid… Han cyklade med mig tills vi hittade ett i dessa ”Peace end love- tider, lämpigt ställe att stanna på. Vi pratade en stund och han berättade saker om sig själv och sitt liv som berörde mig och som gör att han fortfarande finns i mina tankar.

När vi sedan skildes åt nöt jag av den våg av nostalgi som sköljde över mig. Det breda leende som lagt sig på mina läppar delade jag med mig av till alla som ville dela min barnsliga lycka med mig.