En iskub lycka

Jag gillar inte de känslor jag går omkring och bär på just nu. Dem gör mig tveksam och tvingar mig backa eller i alla fall stanna upp och fundera på att göra det. Backa inom ett område jag trodde jag behärskade om inte på djupet så i alla fall på ytan.

Varför envisas med att syssla med sådant som har kort bäst före datum eller rättare sagt smakar bäst dagsfärskt. De dagar man lyckas perfekt vill säga. Varför är sötman, de dagar man känner den, så kortvarig och sedan så svår att återskapa.

Tänk om lycka gick att konservera eller frysa in i små iskuber. Lagom stora att släppa ner i ett glas kallt vatten, vänta någon minut dricka och sedan som genom ett trollslag vara tillbaka i sin senaste lyckoruskänsla.
Om detta var möjligt skulle jag dricka ett glas lyckokubsvatten nu… Inte för att droga mig utan bara för att få återuppleva känslan jag kände sist jag lyckades. Nu är den känslan ljusår bort, nu när jag så väl behöver den. Det som fyller mig är rädslor, känslor av otillräcklighet och rädslan över att vid en jämförelse vara den som drar det kortaste ståt.

Jag vet att jag låter känslorna styra mig nu. Om jag skulle lämna plats åt förnuftet bara en liten stund skulle jag snart inse att jag långtifrån är ensam om att känna som jag känner. Att jag långtifrån står där ensam med det kortaste grässtråt fastlimmat i handflatan.

Jämförd blir man och det är något man omöjligt kan komma ifrån och någonting man måste lära sig leva med. Tussilagon vet sin plats och tar den vare sig hon står bredvid en Blåsippa eller en Ros. Vi har alla en plats men det är upp till oss själva att våga ta den.

Sådan husse, sådan hund

Jag har iakttagit dem en längre tid nu. Dem som egoistiskt nog anser sig vara människans bästa vän. Dem som utåt sett verkar älska leken ”Följa John” och som även verkar sakna egen vilja och förmåga att ta egna initiativ.
Till skillnad från oss människor verkar de fyrbenta små varelserna njuta av att ta och lyda order… Så länge belöningen inte uteblir vill säga, för vem utför någonting utan beröm?

Kan man alltså få en hund att göra allt man vill bara man ger den en klapp på ryggen eller sticker åt den lite godis?
Den frågan kan jag bara svara på efter egen erfarenhet…

När jag var liten hade vi i familjen en Cavalier king Charles spaniel som jag och min syster fick för oss att vi ville skulle lära sig lite konster. Kunde hundarna på cirkus lära sig hoppa över hinder kunde vår lilla Pia också det.
Vi spände därför upp snören mellan bord och stolar i ett av rummen och lockade in henne med hundgodis. Visst klarade hon hindren men trots lockbetet hoppade hon inte. De högre hindren kröp hon under och när vi sänkte dem så att hon inte skulle kunna fuska klev hon bara över. Ja, ja,var hon kanske undantaget som bekräftar regeln.

”Sådan husse, sådan hund” är kanske också ett uttryck som ska tas med en nypa salt eller, kanske inte. De hundar jag mött på mina cykelturer härs och tärs igenom staden har visat att uttrycket håller. Bredvid modemedvetna rakryggade unga kvinnor och män spatserar oftast en tröj eller plädbeklädd liten donna med nosen i vädret. Får man senare korn på en tillsynes ensampromenerade pudel ser man snart en permanentlockig äldre dam gå och locka på sin lilla älskling.
Jägaren har sin outbytbara tax- jaktkompis ständigt vid sin sida och… Ja, ”Sådan husse sådan hundlistan kan göras lång.

Av mina iakttagelser att döma har jag dragit slutsatsen att det bara är en tidsfråga innan det finns catwalk, jag menar hundwalk- tillställningar för snobbiga överklasshundar. Vad jag vet ligger katten för det mesta och jäser i någon fin fåtölj medan hunden dagligen tvingas ut på långa promenader med gå fot och lydnadsövningar i släptåg så visst vore det inte mer än rätt att ge dem en egen hundpromenadsutställning framöver. Rulla ut en röd matta där den som vill vågar och kan får visa upp sina färdigheter och njuta av en dag i strålkastarljuset. Det tycker jag raskatterna kan bjuda på.