Namnmärkt bänk

Värmen har det senaste dagarna varit på tok för varm både inomhus och utomhus. Inte ens kvällarna har bjudit på någon svalka och i går eftermiddag fick jag nog. Allt som är jag ville ut och en del av mig suktade, till min egen förvåning efter glass.

Köpte en sådan och hittade snart en bänk där någon, ristat in mitt namn på ett av sittbräderna. Denne någon förstås helt ovetande om hur välkomnande det faktiskt var att slå sig ner just där. Glassen smälte i munnen och till viss del redan innan den nått dit på grund av solens envisa hetta. Trots att det var minst lika varmt ute som i lägenheten jag för en stund sedan lämnat, njöt jag av miljöombytet, svalkan från glassen och av att iaktta de festivalbesökare som nöjda men trötta drev omkring i väntan på de tåg som skulle ta dem tillbaka till vardagen.

Efter en och en halv timme där på bänken var tankarna rensade, glassen och skådespelet slut. Solen värmde dock fortfarande men nästan behagligt nu och tanken på att komma hem kändes lockande. Stadens centrum kändes öde när cykeln sakta tog mig igenom den och verkade lika trött som dess tillfälliga besökare säkert var, var de nu än befann sig. När jag tittade mig omkring var jag glad över att inte vara en av dem som åtagit sig att återställa stadens ordning, reda och utseende.

När jag sedan senare på kvällen kröp i säng njöt jag av tystnaden och de lugn som lagt sig efter att stormen dragit förbi.

Sommar med...

… en vecka kvar till semestern, fint väder och som pricken över i eller kanske snarare plumpen i protokollet, festivalyrt folk på stan. Ungdomar som kommer hit och tror dem äger stället natt som dag. Igår kväll vaggades jag till söms av dunket från den öronbedövande musiken. För att inte tala om cykelturen hem från jobbet som den här veckan tagit betydligt längre tid än vanligt. Varför?, jo därför att jag tvingats kryssa mellan gångtrafikanter som ännu inte lärt sig att det finns trafikregler även på cykelvägen och att ICA:s kundvagnar är till för att frakta matvaror och inte överförfriskade eller bekväma unga vuxna.

Jag vet att jag borde se mer positivt på detta årligen återkommande jippo som fått stans brottslighetsstämpel att blekna en aning och fler att hitta Borlänge på Sverigekartan. Kanske ska jag le åt spektaklet och tillåta mig att smittas av festivalviruset istället för att så nitiskt försöka skydda mig emot det. Funderar på om jag ska klistra på ett leende och gå ut en sväng på stan bara för att se hur jag blir bemött av våra gäster och hur lång tid det tar för mitt leende att bli äkta.