När sagan blev verklighet

Det var som att befinna sig mitt i sagans förtrollade värd. En sagovärd som än inte vill släppa taget om mig. Jag vet att det kommer att blekna men det kommer att ta tid och vissa saker kommer alltid att ligga väl bevarade i mitt minne.

Hon var så fin i sin enkla men så vackra klänning. Han var också stilig men det var den sagolikt, magiska resa han gjort från ”vanlig”, ”en av oss kille”, till Prins som flera gånger överrumplade mig och fick mina ögon att tåras. Det, och med vilken naturlighet han tog sin uppgift som nybliven Prins.

Förvandlingen från ”En man av folket” till kunglig gick till precis som i sagan, genom magi. Han gick in genom kyrkportarna som en av oss och ut genom dem samma som prins tillsammans med sin prinsessa och om inte halva kungariket så i alla fall en liten del av det.

Utanför kyrkan väntade en vagn förspänd av väldresserade men otåliga hästar. Hästar som visste sin uppgift och skötte den exemplariskt.
Längs stadens gator och torg väntade folket som en enda stor lycklig familj med en enda lika stor öppen famn.

När vagnen passerat var den långa väntan över och vissa hade fått sin belöning… En glimt av vagnen, en skymt av hennes leende eller hans nyintränade kungavinkning. Andra fick nöja sig med att insupa atmosfären kring en folkfest med doft av prnsessparfym.

Talen höll alla en kungligt hög klass. Den nyblivne prinsens tal till sin prinsessa var innerligt, personligt och ömt som en smekning. Det, liksom pappans tal till sin son tårade än en gång mina ögon.

Många av bilderna som nu finns på min näthinna kommer med tiden att blekna men känslan jag kände, upplevelsen jag fick vara med om och den sagolika atmosfär som nådde även mig kommer jag alltid att bära med mig. Jag är så glad att jag fick vara med och ge vår kronprinsessa sin prins.

Klädd till fest

Huvudstad och slott är nu klädd till fest.
I frack och lång klänning kommer var inbjuden gäst

Nu stundar festligheter i dagar tre
och jag får se allt på min tv.



Jag hade inte tackat nej om jag fått en inbjudan. Jag hade heller inte om jag fått en, ringt och sagt att något måste blivit fel.
Nej, jag hade gått ut och sökt med ljus och lykta efter en klänning vacker nog att bära och synas i tillsammans med kunglighet och sessa. Ja, jag hade om det krävts gått en kurs i vett och etikett, lärt mig gaffelkonst och knivens rätt.
Jag hade även försökt lära mig dansa. Att , att föra är en konst, det har jag hört men även att det krävs av både för och följer för att det ska bli en vacker vals.

Jag hade inte tröttnat på att vänta där på kyrkans hårda bänk. Jag hade roat tagit in och iakttagit allt en kunglig atmosfär mig skänkt.

Nu får jag säga som sagans lilla Askunge ”Jaja, vad är ett kungligt bröllop om inte tråkigt, trist o långtråkigt… Eller helt underbart...” Sedan får jag tröstäta prinsesstårta och glädja mig åt min förstaparkettplats framför tvn.

Hur går hon?

I måndags eftermiddag kände jag mig som en kändis när jag var in på affären för att handla en liter mjölk. När jag tänker efter gick jag nog omkring bland hyllor, matvaror och mer eller mindre utsvultna och stressade kunder i bara tio minuter. Under den korta tiden hade jag både mött och ignorerat blickar från kunder som, som sagt var, hade fult sjå att med ena ögat söka rödprismärkta varor och med det andra så omärkt det bara var möjligt iaktta mig. Jag befann mig i affären i endast tio minuter varav fem gick åt till att placera lite naturgodis i en papperspåse. Ja, jag vet att jag bara skulle köpa en liter mjölk men… Jag vet också varför jag köpte godiset. Jag tycker nämligen det är pinsamt att komma fram till kassan med bara en enda vara. Två är inte kul det heller men i alla fall inte fullt så pinsamt.

När jag stått vid godiset i vad jag själv upplevde som en evighet och försökt tråckla ner mina tillsynes nyttiga chokladdoppade nötter, torkade ananasbitar och glaserade bananskivor i en, långtifrån samarbetsvillig papperspåse och samtidigt med andra handen försökt hålla upp locken som envist ville falla tillbaka över plastbehållarna. När jag stod där och så gott som var färdig på mer än ett sätt frågade en dam lite försynt om jag ville ha hennes hjälp. Förvånad och en aning generad tittade jag upp, log och sa ”Tack, men jag är så gott som färdig nu.” Samtidigt som jag tänkte. ”Hur länge har hon stått där tyst och roat iakttagit min fumlighet.”

På väg mot mjölken hörde jag ett litet barn med lite för hög förvånad röst fråga sin mamma ”Hur går hon?” och få till svar i betydligt mer dämpad tonart ”Lite annorlunda än vi andra”. Jag som hört oräkneligt många svar på samma fråga måste säga att hennes var i mitt tycke väldigt klokt.

När jag en stund senare stod i kassakön och väntade på att det skulle bli min tur att betala tänkte jag ”Är det så här kändisarna har det är det inget jag strävar efter och absolut inte värt priset”. Mjölken och de naturliga godbitarna var däremot värd varenda krona.