Bland kaxiga Dahlior, försynt försiktiga löjtnantshjärtan och doften av försommar får jag vara. Visst, jag måste ansa, vattna och ge av min tid för att få någonting tillbaka men det är det värt för vad håller sig vackert, fräscht, och levande utan underhåll, omtanke och kärlek?
Om vi lite till mans gick omkring med blomtanken nära till hans skulle vardagen snart skifta färg och oftare knoppas och blomma. För alla bär vi på varsin vattenkanna det gäller bara att lära sig, och att våga använda den. Ofta gör väldigt lite ansträngning mycket nytta. Lite vatten till en ledsen blomma och den får ork att resa sig igen. Ett leende mot någon du möter på gatan, ett uppmuntrande ord, eller en förstående klapp på axeln kan vara de som gör att ett sviktande självförtroende återfår sin stadga.
Ibland kan jag känna att jag bara tar emot, och tar emot utan att kunna ge tillbaka. I mitt fall handlar det oftast om praktiska saker. Om jag tänker efter står jag i ständig tacksamhetsskuld till min omgivning. En skuld jag aldrig någonsin kommer att kunna betala tillbaka, i alla fall inte med samma mynt. Men vad är det som säger att jag måste betala tillbaka skulden med samma mynt som jag fick den i?
Även om det vissa dagar kan kännas så, vet jag att jag långtifrån är ensam om att känna tacksamhetsskuld. Alla bär vi runt på olika typer och storlekar av den bördan och alla går vi och funderar på hur vi ska göra för att den ska kännas lite lättare att bära. Då är det ganska skönt att veta att alla sitter i samma båt och att ingen kan kräva tillbaka allt den givit eller få tillbaka allt den fått för ingen vet säkert när dem fick eller vad och när dem tog. Ingen av oss vet heller helt säkert när vattenkannan vi bär på skvimpar över och ger tillbaka.
Använd din vattenkanna flitigt i sommar både i trädgården och i mötet med din medmänniska så lovar jag att både din vardag och trädgård kommer att blomstra.
