Det kreativa rummet

Det kreativa rummet är det allas eller är det förbokat för artister, låtskrivare och författare och reserverat för dem som valt skapandet som yrke?

I en tidningsartikel jag läste nyligen utryckte sig vissångerskan Sofia Karlsson så här... ”För att vara kreativ måste man tillåta sig ett kreativt utrymme”. Om jag tolkar hennes uttalande rätt, gäller det bara att hitta sitt eget rum och ge skapandet det utrymme de kräver.
Hur vet man då om det är musik, texter, sång, eller teater man ska skapa?

Jag tror Du innerst inne vet vad Du är bra på och vad DU mår bra av att göra. Skapandet är till för välbefinnandet men kräver tid och tålamod vare sig det är en penna, pensel, mikrofon eller gitarr du håller i handen när du vistas i ditt eget kreativa rum.

Tro, tid och tystnad är för mig grunden för skapandet. I tystnaden kan tanken landa och nya tankar födas. Där kan även flyktiga tankar fångas in. Tankar som annars skulle ha drunknat i vardagsbrusets ljudhav. Visst är det oftast just i vardagssituationerna man hämtar inspirationen till sitt skapande. En händelse, ett möte eller en tyst iakttagelse kan väcka fantasin och starta skaparprocessen. I slutfasen av samma skapandeprocess kan en liten viskning göra att den sista till synes oplacerbara kantiga pusselbiten faller på plats och gör bilden synlig för fler än bara konstnären själv.

Tron på att det man gör är bra är kanske den viktigaste grundstenen. Tron på att det man gör är bra även när recensionerna, kritikerna eller ens närmsta omgivning påstår motsatsen.

Det kreativa rummet är allas och kräver inga förbokade rum eller biljetter. Där finns plats för alla konstnärstyper. Varför knuffa undan någon som kan utveckla ens konstnärliga ådra, öppna låsta dörrar eller visa vägen till en ny inspirationskälla?

Tiden läker alla sår

Att inte bli tagen på allvar är otroligt frustrerande. Nu för tiden verkar det som att även expertisen till viss del jobbar efter mottot, ”Tiden läker alla sår”. Visst, man ska nog till viss del lämna kroppen i fred och låta den läka sig själv. Inte proppa den full med värktabletter och sedan jobba på som vanligt men inte eller ta kontakt med läkare så fort det inte känns som det brukar på morgonen när man slår upp ögonen, men… Den där själv- läkningstiden, hur lång är den egentligen?

Jag har nämnt det tidigare och nu säger jag det igen. Jag är lite lätt hypokondrisk och är kanske, när jag har med sjukvården att göra lite väl snabb att berätta det även för dem och den här gången har det haft sitt pris. Den sjukvårdspersonal jag varit i kontakt med har behandlat mig väl men i mitt tycke inte gjort sitt yttersta, jag är ju fortfarande inte bra.

I det här fallet handlar det inte bara om att bli frisk utan även att, som sagt trots min hypokondri bli tagen på allvar. Jag kan känna ibland att hade jag inte haft mitt handikapp och nu pratar jag inte om hypokondrin. Då hade situationen troligtvis sett annorlunda ut. Då hade dem säkert lyssnat på ett annat sätt och tagit min oro på allvar. Nu har jag ett synligt handikapp som jag fortfarande försöker lära mig leva med, vilket är lättare att göra i med än motvind.

I slutänden handlar det hela även om livskvalité. Jag skulle säkert kunna lära mig leva med smärtan men det vägrar jag göra. Jag vill kunna återgå till mitt ”vanliga” liv. Vilket innebär regelbunden gym och balansträning utan rädsla för att förvärra situationen.
Jag är långt ifrån allvarligt sjuk men vill ändå få all hjälp jag kan få när jag ber om den.

Nu är jag ingen läkare och kan därför inte ställa någon diagnos men om jag vore det skulle jag vara mån om att göra mitt yttersta för min patient och för att jag vill göra ett bra jobb. Inte minst, kanske främst på grund av vetskapen om att rykten spris lika snabbt som en influensaepidemi. Nöjda kunder sprider gott rykte och missnöjda är inte sena med att sprida motsatsen.

Tänk att man alltid måste ha med sig plan B i bakfickan på jeansen var livet än placerar en och kanske främst när man har med sjukvården att göra.

Tio öre bröstsocker

Handla på nätet är en fröjd. Det finns så otroligt många mysiga heminrednings- sidor att klicka sig in på. Fyllda med prylar placerade i ljusa mysigt stearinljusupplysta hemmiljöer. Miljöer som lockar oss att handla och som på bild ser så romantiskt lockande ut att vistas och leva i.

Jag vet att det, precis som i affären inte kostar någonting att titta sig omkring och det är bra. För hade det kostat pengar att skärmshoppa hade jag varit ruinerad för länge, länge sedan. Att återskapa förr nu är dyrt.

För länge, länge sedan får mig att tänka på förr i tiden. Då när nu var framtid. På den tiden då gammeldags inredning var sliten och nött på riktigt och inte på låssas som nu. På den tiden då saker fortfarande hade ett andrahandsvärde och orden lappa och laga användes betydligt flitigare än slit och släng. Då, på den gamla goda tiden när man stod på led utanför klassrummet och hälsade god morgon när fröken tog i hand. På den tiden då man reste sig ur bänkarna när rektorn kom på besök. Då när man såg upp till och hade respekt för de äldre.

På den tiden då tio öres bröstsocker stod högst på barnens önskelistor satte man värde på den lilla givna gåvan på ett helt annat sätt än nu för tiden.

Då fick man vackert spara eller önska, hoppas och längta… Nu är allt oftast bara ett knapptryck bort.