Petronella från Plaskeby uppmanar oss i barnvisan att det nu är tid att fälla upp paraplyet. Men vad hjälper det när vattnet inte kommer från skyn utan redan ligger som mindre sjöar med tillhörande isflaksöar strategiskt utplacerade i viadukter och efter alla gång och cykelvägar i hela staden.
Om jag tröttnat, tröttnat är bara förnamnet… och trots att jag senast imorse såg och hörde tv profilen Bengt Fritiofsson säga att det bara är tio dagar kvar till vårdagjämningen känns våren avlägset långt borta.
Nu har jag tröttnat på att varje morgon behöva ta mig över de månlandskap som de kyliga nattimmarna roat sig med att skapa av gårdagens dagsmeja och lagt ut över samtliga gång och cykelbanor. Om ni inte visste det tidigare kan jag bara upplysa er om att det är ganska tungt och fysiskt krävande att dra en bångstyrig trehjulig cykel över, runt och genom detta kraterliknande landskap. Tro inte att det blir bättre när man ska ta sig hem på eftermiddagen. Nej, för då har solen luckrat upp månlandskapet och gjort vägarna slaskigt spåriga och den is som inte blivit vatten är fortfarande glashal att gå på men bär inte en cyklist. Detta väder har så här långt kostat mig både svett, en och annan tår som jag hoppas ingen såg, en massa energi, ännu mera ilska och två nya cykelpedaler. De har även resulterat i ett ilsket brev till vägskötarna i kommunen. Ett brev som faktiskt gav förvånansvärt snabbt resultat. Det har även givit mig en hop nya bekantskaper om än flyktiga. Utan vägens alla vänliga riddare hade jag aldrig klarat mig igenom denna ilsket kalla vinter och grinigt slaskiga vår.
