Alla är vi maskerade

Vad olika liv vi människor lever och vad nyttigt det är att de olika liven med slupens hjälp korsas ibland. Varje människa vi möter gör oss minst en erfarenhet rikare och ger en inblick i en vardag som är milslångt ifrån vår egen men som ändå om vi inte är uppmärksamma nog, bara kan vara ett snedsteg bort.

Förutfattade meningar och sedan länge av andra redan färdigskissade bilder gör att vi tror oss veta hur en viss kategori människor lever sina liv. Människor som av någon anledning fått en stämpel och placerats eller placerat sig själva i utkanten av tillvaron. Hur vi bemöter dessa utkantsvandrare beror på uppfostran, tidigare erfarenheter eller brist på just detta. I mötet med det okända och därför skrämmande kliver rädslan in och förminskar och försvagar oss. Om vi istället vågade se individen bakom de olika maskerna av klädsel, tatueringar beteende och attityd skulle vi så småningom upptäcka en liten, svag stackare med ensamheten som enda sällskap. Med den vetskapen i handväskan skulle styrkan återvända och rädslan lägga benen på ryggen och försvinna och vi skulle stå som vinnare i mitten av boxningsringen.

Nu är det inte bara utkantsvandrarna som bär masker. Vi gör det lite till mans för att dölja vår litenhet. Vissa masker har vi tillverkat själva och andra har erfarenheten tillverkat och tvingat oss att bära. Vad är det då som saknas för att alla skulle våga ta av sig sina masker, blotta sig och släppa in varandra in på livet? Svaret bär du med dig bakom masken.

En härva av känslor

Det känns som om någonting måste rensas ut. Inga tankar den här gången som måste sorteras. Nej, mer en känsla som tyst kräver att bli utskriven, formulerad i ord. En egentligen obeskrivbar känsla av känslor som klumpat ihop sig. Sorg och tårar som inte vet om de vågar lämna ögonvrån. Ilska som kopplats för att inte orsaka kaos och bubblande glädje som inte vågar ta sig över kastrullkanten och koka över. En härva av känslor, helt enkelt. Orsakerna är många och mångas men det största problemet ligger hos mig själv… Min brist på erfarenhet och min ärlighet som alltid står först i kön. Ibland tror jag att jag skulle må bättre av att någon gång våga släppa före någon av dem som står lite längre bak i samma kö och för oväsen.
Tror också att jag skulle må betydligt bättre om jag såg tystnaden som en vän istället för en fiende och tog tag i den hand hon så ofta sträcker ut mot mig. För det är i tystnaden som de rätta orden föds och den svidande kommentarens svar vässas.
Det är i samma tystnad som klumpen i halsen blir hanterbar och därför inte behöver några tårar.

Jag skulle önska att jag oftare tog hjälp av klacksparken. Såg problemen jag möter som en studsande fotboll som jag med en enkel manöver bara styr undan och som jag med samma lätthet klistrar när den attackerar mig i högre fart och med fördubblad styrka. Jag skulle vilja veta vilka situationer som ska bemötas med klacksparken och när regnrocksmetoden är det rätta vapnet. Vilken metod som passar bäst vid vilket tillfälle är det tyvärr bara erfarenheten som vet… Erfarenhet får man med tiden och tiden prövar ens tålamod.

Glädjen som bubblar inom mig är både ond och god. Jag bär omkring på en liten hemlighet som jag tror kommer att svida när den kommer fram i ljuset och det känns bra… Fast jag vet att den känslan är fel, tillåter jag mig att känna så. Den goda glädjen är också en smula hemlig och gör min grå vardag fläckvis himmelsblå.

När orden tagit semester...

… och inspirationens gnista slocknat är det svårt att leverera. Jag vet att jag känt så tidigare och att det går över men det är föga tröst just nu. Egentligen borde det finnas hur mycket som helst att skriva och berätta om efter fyra veckors semester då man haft tid att hämta inspiration från möten med människor och händelser på exotiska platser i Sverige och utomlands. Visst hade det varit enkelt, om jag gjort någon sådan resa, men nu har jag tyvärr inte det. Jag har vilat, läst böcker och fikat mig fattig. Der jag spenderat mest pengar på den här sommaren är att investera i en ny kyl och frys. Vilket inte var en dag för tidigt enligt mannen som fraktade bort min febriga sjukling och levererade en ny till humöret kyligare men betydligt piggare ung dam. (Säger man hon om ett kyl/frysskåp?)

Om jag ska vara riktigt ärlig har jag faktiskt inte bara varit på hemmaplan. En helg besökte jag min syster i Örebro. Hon skulle spela på en konsert hon trodde att jag skulle uppskatta, vilket jag verkligen gjorde. Under den konserten lärde jag mig att det inte alltid behöver låta perfekt för att beröra. Hennes sång, texter och utstrålning smittade av sig och lämnade spår hos mig som inget havs vågor i värden kan avlägsna

Vad är det som säger att semestern måste avnjutas i ett främmande land där befolkningen talar ett språk så man måste använda lexikon för att göra sig förstådd?
Vad är det som säger att man inte kan göra minnesvärda upplevelser hemma i trädgården eller låta en konsert med Sofia Karlsson lysa upp en bistert kall decembermörk kväll istället för en redan ljus sommarkväll i juli.
Blir det som jag planerat ger jag just Sofia Karlsson chansen att lysa upp årets mörkaste månad och mitt sinne med sin utstrålning, röst och gitarr. Har förstås varken skaffat biljett, ressällskap eller ordnat med mat och husrum ännu men att jag ska dit vet jag och det är det viktigaste just nu.

Efter att ens semester regnat bort som min behagade göra, tror jag att det är viktigt att ha saker inplanerade i sin närmsta framtid. Små ljusglimtar som lyser upp de kompakta mörker som förr än vi anar är oss i hälarna.