Trygghet är en självklarhet för vissa och en tillsynes ouppnåelig statuspryl för andra. Bredvid och utkantsvandrarnas trygghetsbild, om den existerar, är troligtvis tecknad med blyerts på en kartongbit eller på ett hittat slarvigt ihopskrynklat och kasserat inköpskvitto. Ett kvitto hittat på en gata någonstans i storstan.
De centrumvandrare som stressade passerar blyertstecknaren ser, men väljer av rädsla att blunda för den vädjande trygghetstörstande blick som möter deras. De förbipasserande som under en kort tid överväger med sig själva att stanna, trampas på hälarna av stressens sylvassa klackar medan brådskans klocka oförstående tickar vidare mot nya inplanerade, tidsödande möten utan mening och konkreta mål.
Vi som till skillnad från bredvid och utkantsvandrarna fått tryggheten i tidig gåva och som när vi, om vi någon gång väljer att visa upp vår innersta trygghetsbild, aldrig skulle välja en gammal förbrukad kartong som tavelmotivsunderlag. Inte heller valde vi gatans smutsigt hårda gråa sten som skaparplats, ateljé eller utställningslokal.
Tavlan jag skulle måla skulle jag sakta låta växa fram i den undangömda men egenvalda ensamheten. Den skulle bestå av ett flertal små motiv dolda i det stora för alla ögon uppenbara. Tavlan skulle rymma känslan verkligt lugn och trygghet skapar. Vissa platser, händelser och hus skulle lyftas fram med hjälp av färgernas skiftningar, styrka och ljus. För, för mig bygger och grundar sig trygghet på så mycket, mycket mer än bara en känsla.
Den uppmärksamme betraktaren skulle ana, kanske till och med tro sig känna igen de svagt tecknade och återkommande ansiktessilhuetter jag valt att teckna med blyerts för att just förstärka anareffekten. Dessa ansikten skulle få symbolisera de personer som funnits, finns och valt att stanna i min direkta närhet, trots att de sett alla mina olika sidor och ansikten.
De ljus jag valt som grund och botten i mitt tavelmotiv får symbolisera det överflöd av tacksamhet jag så ofta känner för de för mig okända personer som så ofta sträcker ut en hand och stöttar mig i min sedan födseln en aning tillskrynklade vardag. De får också visa på den stora starka kärlek jag tror finns och som vill trygghet för både dig, mig och den i utkanten vandrande blyertskonstnären.
