Årets sista dag

Nu är det bara några få timmar kvar på detta ålderstigna år. Tiden går verkligen med expressfart vare sig man har roligt eller tråkigt nu för tiden

När jag väder mig om och väljer att titta tillbaka på det år som snart är slut. Då dominerar de dova färgerna i mitt tavelmotiv. Bitvis ser jag att de klara färgerna i penseln inte bara mattats av utan helt enkelt uteblivit helt. När jag försöker minnas den perioden förstår jag mycket väl varför och önskar mig inte för all rikedom i världen tillbaka dit.

Den tiden smärtade och har, jag vet inte ännu, kanske märkt mig för livet. Den har i alla fall lärt mig massor om mig själv och att det långtifrån är guld i allt som glimmar.

Hela tavlan är inte dovfärgad, gråspräcklig eller svart. Det finns både färgstarka och ljusa partier insprängt i den. De ljusa partierna är som kontrast till det korpsvarta, bländande vita och tar därför över, vilket gör att när man betraktar tavlan på lite avstånd njuter man av de man ser. Det sista penseldraget är ännu inte draget men man ser var konstnären ska göra det någonstans och vad han har i tanken. Det sista penseldraget han gör är ju tänkt att vara länken mellan det förflutna, nuet och morgondagens ännu fläckfritt bländvita målarduk.

GOTT NYTT ÅR!

Dan före dopparedan

Nu har julen gjort sig hemmastad även i min lilla lya. Tomtarna är på plats, årets julhälsningar trängs på kylskåpsdörren och klapparna är inslagna. Ja, även den lilla klapp jag valt ut åt mig själv har jag omsorgsfullt lindat in i rött omslagspapper med glada nissar på och knutet vintervitt snöre omkring. Jag slog in julklappen för att kunna skaka, känna och klämma på den och längtansfullt, nyfiken undra vad den innehåller… Nej då, ska jag vara ärlig slog jag in den för att inte frestas att börja använda den innan jul och för att de är först när man slår in en sak i julklappspapper som den får kallas julklapp.

Julen är tjock av mångåriga traditioner men även sådana som inte hunnit få så många år på nacken. En ganska ung tradition i vår familj är att låta Lotta Engbergs uppesittarkväll roa oss, eller kanske snarare mig. Mamma tittar lagom in till bingospelen för skinkan måste ju hinna bli färdigkokt och griljerad till julafton. Pappa, han har fullt sjå att få granen klädd och på fötter.

När jag var liten var hela december en evighetslång väntan på jultomten och hans klappar. För att inte tala om Julafton, årets helt klart längsta dag för ett otåligt litet barn.
Visst uppskattar jag fortfarande julklapparna och den hemkokta knäcken men nu njuter jag även av dofterna, stämningen, julsångerna och tar till mig budskapet som julen bär med sig i ett litet nyfött barn.

God jul & Gott nytt år!
Önskar jag alla mina läsare

Julkortsvånda

Varje år köper jag julkort som aldrig blir skickade och det beror inte på att jag inte blir färdig med dem i tid eller att jag inte har råd att frankera dem. Jag kan inte heller skylla på att tid eller ork saknas. Det beror helt enkelt på min usla handstil. De kantiga bokstäverna som olydigt vägrar stå efter varandra i ordnade led.

Jag vet mycket väl att jag med datorns hjälp lätt kan få pli på bokstäverna med ett enkelt knapptryck men vad hjälper det?
Rimversen ska ju klippas till och friseras innan den sedan placeras på julkortets insida och pyssel har aldrig varit min kopp med te.

Även i år har jag köpt små gulliga kort med gammeldags julmotiv. Även i år har jag lagt ner timvis med tid på en rimvers och även i år vet jag att mina julkort aldrig kommer att få se insidan av en rödmålad postlåda.