Jag har förföljts av små blundrar en längre tid nu. Inte några som medvetet vill ställa till det för mig, utan snarare är dem av den sorten som vill få omgivningen att dra på munnen en helt vanlig vardagseftermiddag. Samtidigt vill de lära mig att inte ta mig själv på så stort allvar.
Den här gången, såg jag inga blickar, den här gången kände jag dem. Kände när dem borrade sig in i min ryggtavla medan jag stod och vingligt fumlande försökte plocka fram rätt antal småpengar för att sedan lika fumligt försöka placera dem i den enligt mig onödiga, illa omtyckta myntskål som står placerad i alla, både större och mindre butikskassor numera. Det jag skulle betala var en onyttig liten struntsak men viktig för mitt välbefinnande.
Efter enligt mig en evighetstids fumlande med småslantar ur plånbok i myntskål tittade jag upp på kassörskan med ett förläget leende och sa ”Så” Då svarade hon utan tillstymmelse till vare sig leende eller någon annan form av förståelse i blicken och med ett röstläge som en vuxen i värsta fall bara får använda för att tilrättavisa sitt barn, om ens då. ”Det fattas fyra kronor.” Nu hade värmen från blickarna i min ryggtavla nått mitt ansikte. Nu var jag nervös för nu började det bli riktigt genant. Men än var det inte över... När jag sen skulle ta mitt lilla inköp och gå hem var det borta… Eller var det jag som letade på fel ställe?
Än en gång tittade jag med ett generat leende och nu hettande kinder på kassörskan som vid det här laget börjat betjäna nästa kund i kön och sa. Den här gången med sänkt röst. ”Var lade du mina varor?” ”Längst ner på bandet” svarade hon, varken surt eller barnuppfostrande den här gången. Vad hon tänkte, om hon tänkte kan jag bara gissa mig till. Om hon log när jag lämnat butiken, vet jag inte. Det jag vet är att jag varje gång jag i framtiden besöker denna lilla närbutik kommer att minnas henne och vår lilla historia. Jag vet också att hade detta hänt någon annan än just mig hade den personen bara skrattat, bjudit de övriga besökarna på underhållningen och kallat sig själv disträ. Kassörskans röstläge hade då definitivt inte innehållit någon uppfostringston och tanken jag tror att jag vet att hon tänkte hade aldrig blivit tänkt. Ja, om jag inte haft min svårmanövrerade utsida att handskas med hade det som hände, aldrig hänt och då hade underhållningen jag bjöd på uteblivit.
