Nu tvingar vinden de färgskiftande löven i träden att släppa taget och möblerar obarmhärtigt om bland de högar av fuktiga, blekgula, orange och roströda lövmassor som redan täcker marken. Bleknat har solen och borta är tropikhettan och längtan efter svalka.
Men… Kvar och glasklara är minnena och fotografierna. Det flesta bilderna från min semester är naturbilder tagna på en bitvis hisnande ofattbart vacker natur. Bilder så vackra att ord känns för få och framför allt för små för att kunna beskriva de nu jag var i då.
Den verkligheten känns avlägset långt borta nu och ändå så nära för den är inte längre bort än en tanke. En tanke jag snuddar vid ofta.
När jag ser de färgstarka löven färdas genom luften som små eldar känner jag att där, bland fjordarna och bergen är nog även den här årstiden obeskrivbart vacker…
”Kan inte leva på minnena och ekot från en gammal sång, Kan inte leva på minnena, måste skriva min egen sång”. ”Laila Dahl”
Inte heller jag kan alltför länge leva enbart på minnena. Även jag måste gå vidare, uppleva nya saker och se nya platser för att kunna utvecklas som människa och för att få stoff till en ny vers på min egen sång.
