Spegelbildsblicken

När jag står framför spegeln avslöjar den mycket, men inte allt. Spegelbilden förmår bara visa mitt yttre och de av insidan ögonen och det tillfälliga ansiktsuttrycket väljer att blotta.

Det som visas upp i spegeln framför mig och det jag ser är den enda bild jag har av hur omgivningen ser mig. Den platta spegelbilden förmår avslöja bekymmersrynkan mellan ögonen eller de gråa hårstrån som börjat placeras ut bland de bruna. Den platta spegelbilden förmår de men kan inte berätta hur jag uppfattas av dem jag har omkring mig. Den kan inte visa mig hur jag tar mig ut ifrån alla vinklar, visar mig inte alla mina för andra synliga sidor.

Hur jag uppfattas kan jag så länge jag inte vågar fråga någon nära utifrånbetraktare, bara gissa och om jag frågar… Hur vet jag då att jag får ett ärligt svar?

Blicken som betraktar mig i spegeln är kritisk och felsökande. Spegelbildsblicken är obarmhärtigt skarp men blind för de linjer som vill skönhet. Dem linjerna finns där, men har för var gång de betraktats av spegelbildens skarpsynta ögon tunnats ur och bleknat till nästintill osynlighet.

Blicken som möter min är expert på att göra en höna av en fjäder. Blixtsnabbt pekar spegelbilden med stål- blicken ut bristerna, skavankerna och skönhetsfelen. Pekar ut dem för att sedan förstora och lyfta fram dem i ljuset.

Den kritiskt skarpsynta blicken som betraktar mig i spegeln påverkar inte bara mitt yttre. För varje gång utsidan kritiseras får insidan parera för att inte bli knuffad och tappa balansen.

Spegelblicken som möter min är förvisso obarmhärtigt skarp och grinigt kritisk för tillfället men älskar att härmas, så jag ser med spänning framemot vad som händer om jag väljer att le mot den i framtiden, med början redan nästa gång vi ses.

Jackficksvardag

Ibland måste man våga ta det där steget, ut i det trygglöst okända. Våga släppa taget om den givna tryggheten som man hållit i så länge att den tappat sin ursprungsform och så hårt att knogarna vitnat.
Ibland måste man våga lämna sin så välkända jackficksvardag för att kunna lyfta blicken och se både sin vana och den framtida tillvaron i ett större, längre och kanske framförallt betydligt vidare perspektiv.

Konsten att stå på egna ben är ingen medfödd talang, utan kräver envis vilja, träning, tid och tålamod.
När vi var små drev nyfikenheten och viljan att nå och utforska världen omkring oss, upp oss på knä och sedan till stå och gå. Då var allting nytt och outforskat bara spännande. Nu är det främmande mest bara skrämmande. Nu krävs det så mycket mer mod och styrka för att ens våga släppa en aning på greppet om trygghetens fasta hand och likt barnet som lär sig stå bara hålla i ett lillfinger. Hålla i ett lillfinger för att en tid senare glatt förvånad upptäcka att man faktiskt står själv, vingligt men, på egna ben.

Det är långtifrån bara när man är barn man hamnar i den där vingligt balansprövande situationen. Varje gång det händer mig kommer jag på mig själv med att iaktta dem jag har framför mig istället för att titta bakåt och se att andra också har problem. Problem med sådana hinder jag faktiskt klarat av och lämnat bakom mig. Eller dem vid sidan om mig som tror på min förmåga och vädjar om min hjälp.

För mig innebär ”Stå på egna ben” att klara sig själv så långt det är möjligt, och finna tryggheten hos och i sig själv, men också att när det krävs ha styrkan att be om hjälp.
Jag vill även tro, att bara för att man valt att släppa taget om den givna tryggheten försvinner den inte utan finns där att luta sig emot och att återvända till som en förälder, som aldrig sviker, utan alltid finns där för sitt barn.

Med den vissheten nedpackad i ryggsäcken vågar kanske även jag lämna min tryggt inrutade jackficksvardag bakom mig. Lämna den bakom mig för att möta nya utmaningar och kanske vidga min vardag från jackficks till handväskstorlek.

Lövtunna väggar

Vissa byter morgontidning med varandra. Andra byter några ord när det möts i entréporten för sena, på väg till jobbet.
Någon ringer bara ursäktande på, när socker eller pannkakan ska vispas ihop och det saknas ett ägg eller en deciliter socker. Eller möjligen för att meddela att torktumlaren i tvättstugan är trasig igen. De finns även de som bara byter blickar, talande blickar. Vissa onda, andra goda men alla blickar, som säger mer än ord.

Där i trapphuset, när dörren till tryggheten och frizonen precis stängts eller ännu inte öppnats råder någon slags påklistringszon. Där kommunicerar man med varandra med det slarvigt påklistrade leendet på trekvart eller med en för nyss tyglad ilska i bröstet som när som helst hotar att återigen nå kokpunkten och svämma över.

Innanför de fyra väggarna där trygghet och frizon råder. Där bland odiskade frukostmuggar, dammråttor och oresonliga högar med tvätt släpper man loss ilskan, ut tårarna och frustrationen. Där och då, innanför den stängda dörren tror man att ingen hör… Men då, vägg i vägg innanför en annan stängd dörr sitter någon ensam vid sitt köksbord med en hög nygräddade pannkakor, ett färdiglöst korsord och ensamheten som enda sällskap och lyssnar.

Huset är gammalt och väggarna tunna så fler lyssnar men ingen vet säkert varför de slås i dörrar och röster höjs och fylls av tårar. Alla skapar därför sin egen story för ingen vågar ta upp eller ens närma sig problemet. Ingen vågar fråga av rädsla för att själv bli avslöjad och blottad.

Innanför varje stängd dörr pågår ett drama alla vet om men ingen vågar ta reda på sanningen om. I trapphuset utanför fortsätter därför ilskan tyglas, de tysta blickarna mötas och de påklistrade leendena ansträngt att le.

Hade jag ägt ett autografblock

Kände mig så långtifrån en författare det bara var möjligt när jag bland många andra försökte ta mig fram i den trängsel som var ofrånkomlig när läshungriga bokälskare försökte ta sig fram till montrarna med böcker. Eller med armbågarnas hjälp få en bättre placering vid montern där favoritförfattaren blev intervjuad och sedan stod och signerade sin senaste och rykande färska roman.

På årets Bok och biblioteksmässa trängdes Gör den själv- förlagen med de stora etablerade jättarna. Där de små förlagens nykläckta författare gavs chansen att för första gången prova sina vingar var det glest med åhörare. Det var även svårt att höra vad som sades över sorlet från besökarna med enbart bok- jaktinstinkt och de populärare scenernas betydligt mer påkostade högtalaranläggningar.

Visst, nappade även jag åt mig en och annan gratisfolder med presentationer av de olika författarnas alster. Ja, jag fick även med mig en nyskriven, rykande färsk roman av en författare jag gillar.

Hade jag ägt ett autografblock, mer ork och bättre balans hade jag även ställt mig i den kön. Nu fick jag nöja mig med bilderna näthinnan fotograferade när jag såg eller sågs av något känt bokskaparansikte.

En annan lärorik iakttagelse jag gjorde var att även de i mina ögon stora författarnamnen fick förhållandevis liten uppmärksamhet och blev därav små i detta gesantiska forum. Trots trängseln och trots att jag kände mig mer som en i mängden än särskilt speciell och utvald, insöp jag atmosfären och njöt till fullo av miljön, människorna och böckerna.

När jag sedan sent på eftermiddagen trött men lycklig lämnade mässan bar jag på en bok, massor med nya intryck och så mycket erfarenhet jag hade ork att bära. Jag bar även på minnet av att ha fått prova mina vingar i tio alldeles egna minuter, på en scen i utkanten av händelsernas mitt. Jag fick prova mina vingar och dem bar.