De oupplysta gravstenarnas helg

Visst lyser de upplysta kyrkogårdarna upp höstmörkret och skapar en obeskrivbar stämning men behövs Allhelgonahelgen? Behöver vi bli påminda om att minas dem vi saknar?

Jag tror att de personer som verkligen betytt någonting för oss lämnat fotspår efter sig som aldrig riktigt utplånas. De finns med i vår vardag. Vi tar fortfarande hjälp av deras åldersstigna men gångbara tips och råd. Vi minns deras egenheter med ett leende på läpparna och bevarar deras minne i en vrå av våra hjärtan. De behöver ingen speciell helg för att bli ihågkomna.

En allhelgonahelg för många år sedan besökte jag och min familj som så många gånger förr den upplysta kyrkogård där våra bortgångna släktingar ligger begravda. Min brorson som då var liten hade fått ett ljus som han skulle få ställa vid en av gravarna. När vi besökt våra släktingars gravplatser och bara gick omkring och tittade bar han fortfarande på sitt ljus. När vi senare gick förbi en gravsten som saknade ljus ställde han ner ljuset och fick hjälp att tända det. Jag blev varm inombords när jag såg honom stolt få lågan att brinna och sedan såg hur den lilla lågan lyste upp den mörka ”glömda” gravstenen.

Kanske är Allhelgonahelgen till för dem… De som inte har någon kvar i livet som kan minnas dem. Varför inte låta ett av dina ljus lysa upp en av de mörka, "glomda" gravstenarna.

Nutid, dåtid och framtid

Det hänger klockor i så gott som alla rum i min lägenhet och alla visar de olika tid. Klockan i hallen stressar mig helt i onödan. Klockan i sovrummet… Den som så enträget påminner mig om att kliva upp varje morgon är realist och börjar därför yla fem minuter innan jag måste slänga benen över sängkanten för att hinna.
Tidsoptimisten i köket vaggar in mig i tron att all tid i värden är vigd åt just mig och får mig därför att tro att jag hinner med alla mina ”Ska bara” innan jag måste till jobbet. Det är helt enkelt bäddat för stress och för sen ankomst innan jag ens, ja, innan jag ens bäddat sängen.

Varje dag tvivlar jag skarpt på att alla människor förfogar över samma mängd tid. Om det är så, varför känns det då som att jag alltid har för lite tid och andra runt omkring mig ett överflöd. Ja, ja kanske inte när det gäller arbetstid men återhämtningstid i form av lugn och ro, stresslöshetstid, fritid och nutid.

Hur jag än försöker har jag oerhört svårt att leva i nuet. Mina tankar upptas alltid av framtidens måsten och kommande bekymmer eller dåtidens snedsteg och tillkortakommanden.

Jag skulle vilja lära mig att ta bättre vara på min tid. Lära mig att skaka av mig oron för framtida bekymmer för varför oroa sig för saker som kanske aldrig inträffar. Allt man tar sig för med här i livet tar energi ifrån en. Varför då lägga energi på negativa tankar och oro när man kan lägga den på återhämtning, fritid och konsten att leva i nuet istället. Ja, du hörde rätt… Jag tror nämligen att det är en konst att leva i nuet för det är så få som lyckas. Är det inte rätt märkligt att den tid som ligger allra närmast är svårast att ta vara på.
Trots att jag själv anser mig usel på att just leva i nuet tror jag att det inte är så komplicerat som vi tror. Jag tror att det handlar om att sänka hastigheten en aning, ha ett öppet sinne och glädja sig åt det stora i det lilla.

Någon klok person lär ha sagt ”Allt har sin tid” och det är så sant som det är sagt… sen är det upp till oss själva att bestämma hur mycket av vår tid vi vill lägga på oro, misslyckanden, då tid, nutid och den alltid så lockande framtiden.

Höst i luften

Nu ligger det en doft av höst i luften. Vantar har trätts på fingrarna, sjalen är tätt virad kring halsen och mössan… ja, mössan… Jag har inte hittat någon som duger ännu.

Ute är träden helt ljuvliga att betrakta och de glöder i färger hämtade från höstens egen färgpalett. Solens trötta bleka strålar gör sitt bästa men lyckas inte längre hålla kylan på avstånd. En kyla som obarmhärtigt väcker sömndruckna hundägare på morgonpromenad.

Än så länge leker vinden med löven i träden men inom kort har vinden lurat ner löven till marken och spritt ut dem i större och mindre högar under träden. Då, när frosten lagt sitt frasiga täcke över färgprakten njuter även barnet i mig av den kyligt friska luften, naturens eget färgfyrverkeri och av långa härligt prasslande lövhögspromenader.