I Längden går ingenting prickfritt utan underhåll. Även tåget måste ha draghjälp av ett fungerande lok och en väl underhållen räls för att rulla.
Den senaste tiden har det känts som att mitt liv bara tuffat på, kort sagt gått som på räls. Allt har löst sig till det bästa utan att jag egentligen behövt anstränga mig, men… För några veckor sedan blev det stopp i maskineriet och jag fick, i alla fall sett ur mitt eget perspektiv betala dyrt på grund av en kombination av slarv och just dåligt underhåll. En nybörjarmiss jag grämer mig mycket över fortfarande.
En halvtimme om dagen hade räckt för att hålla olyckan borta. En halvtimme är inte mycket, det handlar om prioritering. Vad får inte en idrottsman på elitnivå försaka för att nå toppen? Ja, och hur många timmar av sin dag sitter inte författarna instängda på sina kammare för att skapa en bok som bara kanske, går hem hos oss läsare?
Det hela handlar om vilja, viljan att utvecklas och sätta upp nya mål när man nått sitt första. Viljan att nå de mål man sätter upp ska vara så stark att när man är tvungen att prioritera är det lätt att göra just det, för man vet varför och att det i förlängningen är värt priset.
Det är lycka att lyckas och lyckokänslan blir ännu starkare om man fått kämpa sig till belöningen. Jag vill hävda att de endorfiner som bildas i kroppen efter träning även infinner sig när man känner sig nöjd med vad man presterat oavsett inom vilket område man lyckats. Det är sötman efter denna endorfinkick som driver oss vidare mot högre höjder och nya svårare utmaningar.
Den mycket oväntade plumpen i mitt framträdandeprotokoll har helt klart satt spår och givit mig en läxa jag tänker göra. Till en början ska jag slaviskt följa min egen orubbliga ”En halvtimme om dagen regel”. Om den regeln gjort nytta får du veta om du finns med den dagen det är dags för läxförhör.
