Ett under i sig

Det känns som att udden brutits av. Det enda jag lyckas åstadkomma blir trubbigt, suddigt och saknar spets.  Det började… Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt när. Troligtvis gjorde de som alla faror, närmade sig bakifrån för att omärkt kunna omringa.  Jag har varit med om det flera gånger tidigare. Då, precis som nu, har jag funnit trösten och hjälpen via sångtexter. Sånger jag inte lyssnat, eller ens haft i tanken på år har bara funnits där, fyllt mig inifrån och ända ut.  
Den här gången bar lisan namnet Lisa Nilsson. Två tillsynes enkla textrader från en av hennes många sånger.”Ännu sker det under” och ”Bara man vågar vara hudlös”.

 Minns inte var orden är hämtad ur för sång, vilket i sammanhanget är fullständigt oviktigt. Här och nu ligger vikten i orden och vem som skänkt mig dem. Vem som planterat dem och så lägligt lyckats få dem att blomma.  Att våga vara hudlös är svårt, även tillsammans med de allra närmaste. För att nå in till någon annans innersta kärna måste man vara beredd på att glänta på, i alla fall en av dörrarna till sitt eget innersta. Att göra det, och våga sig in under huden på någon kräver ett mod man, av rädsla att förvärra sällan vågar plocka fram. Hur svårt det än må vara att plocka fram det där modet, är det oerhört viktigt, särskilt i uddlösa, suddiga lägen som där jag befinner mig nu.  Då är sångerna, och vetskapen om att det finns någon eller något som ständigt, och oavsett omständigheter, vill gott, ett under i sig.