Ur någons "öppna" dagbok

Vet att någon har svårt att hitta orden idag. Läste det där man får veta det mesta nuförtiden, nämligen på internet.  Det nät som de flesta mer eller mindre frivilligt verkar snärjt in sig i. Hon jag läste om är låtskrivare, artist och sångerska. Hon var på jakt efter orden hon saknade för att kunna fullborda sin nästa platta. Hon klädde inte det i ord, men läste man mellan raderna såg man tydligt stressen över att inte hitta inspirationen, inte kunna leverera i den takt hon önskade och oron över att tiden höll på att rinna ut. För att hitta lugnet och dem ord hon saknade hade hon därför besökt platser där hon visste att dem gömde sig.  Där hon med lite tålamod även visste att hon förr eller senare skulle finna dem även om dem nu retsamt höll sig undan. Hon hade i sitt sökande promenerat efter snirkliga små grusvägar men även frågat de så lugnt kluckande havet och dess vågor om råd.  

När jag läst de få meningarna hon skrivit i sin ”öppna” dagbok infann sig en tacksamhet över att inte behöva gå i hennes kängor. För även om hon valt skapandet som yrke och älskar att stå på scen kan det inte vara lätt att ständigt hålla inspirationens gnista levande.

 Hennes ord kändes bekanta. Kanske var det igenkännandet som stillade oron över min egen situation och vetskapen om att inte vara ensam i båten. I tanken fortfarande sittande framför datorn tog jag cykeln, letade upp mina egna snirkliga små grusvägar och hittade till slut mitt eget kluckande hav . Ett hav fyllt med vågor som sa ”Även du kan. Gör bara som jag, våga.