Nu ser man den i ögonen på alla. Ja, alla som vågar vara liten och hjälplös som ett barn. Ser den väntan och förväntan som fyller luften. En förväntan som färdas på snöflingans fjäderlätta vingar, så lätta att dem saknar synligt spår.
Kan även ana den i blicken på mannen i kavaj, hatt och spräckligt grå rock som sitter på en parkbänk en bit bort. Jag anar den bara, för han döljer den väl bakom sitt uppklätt rakryggade yttre och uppsträkta min. Tittar man däremot noga ser man att en förväntansflinga lagt sig tillrätta på hans rockkrage. Någonting som varken verkar störa eller utåt sett nämnvärt beröra. Men, måste man alltid utåt visa en lisa?
Det luften är fylld av känns obeskrivbart, greppbart men ändå så fjärran.
Det som händer är magi, ett stort litet under som vi, får vara del i
