Högst upp på önskelistan

Finns det någonting mer njutbart och samtidigt roande än att sitta på ett café avnjuta en bakelse, dricka en kopp te och bara iaktta. Låta ögat så obemärkt som möjligt vandra runt i lokalen och stanna vid någon fikasugen besökares utmärkande klädsel, utseende eller beteende. Tillåta örat att tjuvlyssna på den lite för högt uppskruvade volymen på samtalen kring borden. Sitta där vid bordet tillsammans med en god vän, smutta på mitt te och inta dofterna, ljuden och den kaffebefläckade miljön.
Iaktta en liten flickas tappra försök att få föräldrarna att förstå att glass för stunden står högst på hennes önskelista. Sen se den glittrande glädjen fylla de små pigga ögonen när hon tar emot och bär runt på glassen som vore den en guldklimp.

Åter ägna en stund åt mitt sällskap, vårt samtal och den egna koppen med te för att sedan flytta blicken till kassan och kön som ringlar sig genom lokalen som en orm utan slut. Se stressen i ögonen på personalen utan att behöva ta in den och göra den till min. Förstå att bakom tjejerna i kassans leenden och vänliga ord till kunden med den krångliga beställningen eller paret som inte kan komma överens om vem som ska betala. Bakom expediternas fasad av vänlighet döljer sig någonting helt annat. Ett rykande hett ämne för fikarastsamtalet märkt med absolut kundöronförbud.

Finns det någonting bättre än att vid ett sådant här tillfälle välja bordet vid fönstret så att ögat kan ta en annan väg än den genom lokalen när ens svepande blick blir upptäckt eller tjuvlyssningen lämnat lite för tydliga spår i mitt ansikte. Där vid fönsterbordet blickande ut över parkeringen och den köphungriga, semesterfirande folkmassa som rör sig mot ett och samma mål kan jag förbanna min nyfikenhet och vilja att söka fel och brister hos min medmänniska. Där kan jag tyst ångra mina tankar men ändå inte, för samtidigt vet jag att så fort jag reser mig från bordet för att lämna lokalen dras nyfikna blickar mot min ryggtavla och eftersom både ni och jag vid det här laget vet att jag inte är ett dugg bättre själv så låter jag dem titta. Jag bjuder dem på den bakelsen till deras andra kopp kaffe eller te.

Det är inget misstag att misslyckas

Jag måste lära mig att ta ett steg i taget. Lära mig att allt tar tid och att det tar betydligt längre tid att bygga upp än att rasera och att det gäller allt… Vanor, Vänskap, förtroenden, relationer och balans. Nu menar jag inte den balans alla människor söker i livet utan den kroppsliga balans alla verkar ha, alla utom jag. Att jag inte äger den balansen blev jag väl medveten om när jag i förmiddags hukande kröp omkring i skogen bland grenar, trädrötter och större och mindre stenar. Där i skogen sittande på en uppochnedvänd plasthink med envist surrande flugor svärmande i och runt öronen ångrade jag att jag en gång i tiden slutade gå i skogen. Där på plasthinken ångrade jag att jag som tonåring så envist vägrat ta emot den hjälp som erbjöds mig.

Då när hjälpen fanns nära var jag trött på att sticka ut, trött på att avvika från mängden Då levde jag i nuet och gjorde allt för att smälta in. Jag saknade aldrig likasinnade vänner. Jag hade vänner och en familj som respekterade mig och som lät mig vara med på mina villkor. Då svek inte balansen. Skogspromenaderna tillsammans med min ”stora” lillasyster var en del i leken. De få gånger balansen svek så fanns hon där och sträckte ut sin lilla hand.

Nu är handen inte borta men ändå inte tillräckligt nära och jag måste hitta min balans på egen hand. Hitta den och våga tappa den igen, inse att det inte är något misstag att misslyckas.

Idag tvingade skogen, rötterna och stenarna mig att kontrollera mina steg och att ta dem ett i taget men även att inse att bra balans är färskvara och kräver underhåll och skötsel. Först nu, är jag beredd att avsätta den tid som krävs för att ensam hitta den balans jag och min lillasyster tappade i "vår" skog för så länge sedan.

Ingen gratis vila

Igår var det jobbigt att motivera sig till att gå och träna men när jag väl masat mig dit och öppnar dörren möttes jag av sång. Hon var kanske inte den mest skönsjungande tös jag lyssnat till men det rådde inga som helst tvivel om att sången kom från hjärtat och att hennes glädje smittade av sig på så väl godhjärtade gymmormor som svettpärlsblanka muskelpaket. Även jag log för mig själv när jag såg hennes sångglädje och tänkte ”Av henne har jag massor att lära”
Tyvärr bleknade mitt leende redan efter fem minuters slit med de fejkade årorna. Inte ens det naturtrogna vågskvalpet som jag fick som belöning för mitt slit, hjälpte det minsta. Leendet slocknade helt när armmusklerna var tvungna att jobba på helt egen hand. De stackars kilona de belastades med kändes som flera ton för mina semesterfirande överarmsmuskler.
Det var även ganska glest med besökare på gymmet igår så någon väntan existerade inte och därför inte heller någon gratis vila.

Den som känner mig lite närmare vet att jag aldrig gör någonting halvhjärtat och det gäller även min träning. Jag gör alltid mitt allra yttersta vare sig jag har publik eller inte för jag vet att mitt samvete alltid sitter där även när läktarna förövrigt gapar tomma.

Efter en timme lämnade jag den svettiga, kilotyngda lokalen med trots ansträngningen märkligt lätta steg. Jag var nöjd med min insatts och njöt när jag kände hur endorfinerna spred sig i kroppen och hur leendet åter lekte på mina läppar. I korridoren på väg mot omklädningsrummet hörde jag tjejen som tidigare sjungit, entusiastiskt diskutera någonting med en äldre man. Jag hörde inte vad hon sa men av hans svar förstod jag att hon var speciell. En periferivandrare på tillfälligt besök för att dela ut leenden till sin omgivning.

Lugna dagar

Först nu, börjar semesterkänslan ta plats och lugnet sprida sig i kroppen. De första dagarna utan otta och krav var jag bara trött. Inte för att tiden före semestern var särskilt hektisk utan för att hjärnan och känslorna gick på högvarv. Jag hade beslut som måste fattas före semestern och som jag vet nu, kommer de beslut jag tog att förändra min vardag radikalt senare i höst. Innan beslutet var fattat var tankarna förvirrade… Hur skulle jag göra? Skulle jag våga ta steget ut i det okända eller vara kvar i den kända men i längden ohållbara?
Ska jag vara riktigt ärlig har jag ett, jobbigt telefonsamtal kvar innan allt är i hamn men det är egentligen bara en ren formalitet så det kan vänta tills på måndag.

Nu när jag äntligen har semester borde jag vara lika sur på det här vädret som gräsmattan är på fotbollsplanen där Dalicalia Cup spelas. Men, varför lägga energin på sådana bagateller? Visst vore det trevligt om molnen skingrades och solen tittade fram mer regelbundet en tid framöver men nu rår vi inte över vädret så bättre då att gilla läget.

Varför inte krypa upp i soffan med en bok och låta regnet ackompanjera bladvändarprasslet. Du har säkert precis som jag en uppsjö olästa böcker spridda överallt därhemma. Böcker som man borde ha läst men som blivit lagda åt sidan av en eller annan anledning. Jag har i alla fall bestämt mig för att de böcker jag har spridda hemma hos mig ska reduceras till hälften under min ledighet. Om jag lyckas med det konststycket återstår att se. Den gångna veckas rotblöta har gjort sitt bästa för att hjälpa mig och böckernas författare har i sin tur hjälpt mig in i en betydligt mer spännande tillvaro än jag någon gång kommer att få uppleva i min egen regntyngda veklighet.

Visst ska man planera sin semester… Även jag har planer men de är lika lösa och flyttbara som möblerna i mitt vardagsrum.

Snart knackar en god vän på min dörrkläpp och då doftar förhoppningsvis hela köket himmelskt av nygräddad ostkaka och glassen är, om jag har turen med mig lagom mjuk för att skopas upp. Om så inte är fallet så har hon säkert tid att väta. Kvällen är lång och den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge… Eller kanske, när det är bättre väder och ostkaka man väntar på.

Kompakt tystnad

Att livet alltid ska vara så komplicerat att leva och så svårt att styra över. Det slår aldrig fel… Precis när man tror att man tagit kommandot över livet sätter någon eller något de i gungning. Nu befinner jag mig just där inte bara som vanligt rent kroppsligt utan även mentalt. Outrätade frågetecken snurrar runt i mitt huvud ovilliga att bli uträtade. Tankar avlöser varandra utan att ge mig en chans till vila. Tankar lika envist negativa och sylvassa som mobbarnas glåpord till sina offer. Funderingar som gör illa mig, ger mig själv skulden. En skuld som jag så väl vet att inte är min eller som jag i alla fall inte ska behöva bära helt själv, den här gången heller.

Ni är lika svåra att förstå sig på allihopa i det där släktet. För er är ingenting omöjligt, allt går att lösa. Ni kan alltid prata om allt. I början ja, fram till dess att det som händer kommer i kapp er. Tills den känslomässiga karusellen börjar snurra i mer normal takt. Då, först då kliver rädslan för framtiden fram och börjar så frön i ert medvetande. Ni känner rädsla för en framtid som inte ens kommit på tal än och som bara existerar inne i ert eget huvud... Först då verkar ni förstå vad ni lovat och sagt under karuselliseringen. Då är orden som bortblåsta och tystnaden kompakt. Det man får ur er får man slita fram och sen själv pussla ihop till någonting någorlunda greppbart. Sen får man formulera om det hela till en ja och nej-fråga som man sedan lägger fram på ett nyputsat silverfat i hopp om att få ett ärligt och uppriktigt svar på.

Jag vet att ärlighet svider som eld men ärligheten är trots det, lättare att uthärda än undanflykter, lögner, falskhet och tystnad.