En konstform, så svår som någon

Att välja är en konstform så svår som någon. En konst jag långtifrån behärskar till den grad jag skulle önska. Jag är gärna med och säger min åsikt men när det slutgiltiga beslutet ska fattas släpper jag gärna fram någon annan, kliver sedan själv åt sidan och betraktar upplösningen på lagom avstånd. Allt för att slippa bli intrasslad i konsekvensernas virrvarr av trådar.

Om jag ska vara ärlig vet jag inte varför beslutsångesten alltid är mig i hasorna. Ligger det kanske i generna och har i och med det alltid tassat med någonstans i bakrunden. Kanske är det livet och dess händelser som gjort mig osäker på att mina val i olika situationer varit dem rätta? Det jag vet är att det i mitt fall inte enbart gällt de stora mer avgörande valen utan även i de små och tillsynes obetydliga har beslutsångesten klivit fram och gjort det redan svåra valet ännu svårare.

Att beslutsångesten i sig får konsekvenser råder det ingen som helst tvekan om. Varje dag tvingas vi göra val, både tillsammans med andra och på egen hand. Vid de egna valen, när det inte finns någon eller någonting annat att luta sig mot än sig själv och sin vingliga självkänsla. Då är det svårt att få någon stadga och trovärdighet i argumenten för sitt slutgiltiga beslut. Osäkerheten som följer i beslutsångestens fotspår avslöjar en obarmhärtigt i så väl handlande som kroppsspråk.
Varför är det då så svårt att stå för den man är, sin åsikt och det man tycker?
Är det för att det är enklast att hålla med massan och för att det oftast är förknippat med någon form av smärta att sticka ut hakan och avvika från mängden?
Kanske är det rädslan för att de argument man filat på så länge inte ska hålla ända fram.

Det gör ont att sticka ut och visst, det tar tid för en blyg på-avståndsbetraktare att hitta sin plats och våga ta den. Men… Hur liten, trubbig och tillplattad, blir inte den pusselbit som gör allt för att passa in i fel bild?
Jag har hittat till mitt pussel men ännu inte vågat ta min plats.
I vilken pusselbild finns du?

Detaljsökare

Jag är en typisk detaljsökare. Med det menar jag att jag oftare fokuserar på småsaker än tittar på helheten. Detta gäller både mig som person och i relation till händelser och personer i min närhet. Detta resulterar ofta i att de som i andras ögon är små obetydligheter och glömda innan nästa tanke är tänkt. Blir helheter för mig och helheten blir ett enda stort misslyckande och någonting jag grubblar på ända tills något eller någon ger mig chansen att rätta till misstaget eller låter mig visa att jag kan betydligt bättre.

När jag nu ställer mig frågan varför jag låter denna detaljsökande och misslyckandefokusering ta upp så mycket av min tid kommer jag egentligen inte fram till något svar, iallafall inte något enkelt svar. Jag tror att det hela bottnar i så mycket mer än bara en för dagen lite för tung uppförsbacke att bestiga. Eller en förflugen kommentar med svarta vingar att parera.

Jag tror att eftersom jag på grund av mina medfödda begränsningar oftare måste be om hjälp blir det automatiskt viktigare för mig att lyckas med det jag vet att jag kan klara på egen hand. Misslyckas jag då med det jag trodde mig om att behärska blir fallet högre och såren svårare att läka.

Jag vet att det inte kommer att vara lätt, men tänk om jag nästa gång jag tycker att jag misslyckas istället skulle försöka fokusera på helheten.Försöka ta till mig omgivningens positiva reaktioner på den jag är och det jag gör. Lyfta blicken, och titta på det som gick min väg