Bara ord

Vissa dagar behövs det så lite, så väldigt lite för att de dåliga tankarna ska få fäste. Få fäste, börja mala och tyst viskande tränga undan förnuftet och mana fram de så genant, själsavklädande tårarna.

Den här gången var det en replik, tagen ur min egen vardags pjäs som var orsaken. Nu vet jag, men då visste jag inte att repliken bara var ord och att aktören inte medvetet lagt in någon form av dolt budskap emellan eller gömt någonting bakom de ord som sades. Då trodde jag att repliken yppades i syfte att göra det den gjorde, stöka till bland mina så välordnade tankar. Röra upp och kasta fram sådana tankar och funderingar som jag trodde jag bråkat färdigt med och därför prydligt stoppat undan.

Än en gång kan jag ingenting annat göra än att lägga skulden på mig själv och mitt eget aggerande. Om jag istället för tystnad konfronterat, då hade fjädern aldrig blivit en höna och då hade själen fått behålla kläderna på.

Synligt osynlig

Det finns dagar då jag skulle vilja kunna välja min synlighet, eller kanske snarare välja bort den. Jag har som alla andra ett behov av egen tid och ensamhet. Ibland skulle jag vilja kunna välja att ha den tiden i händelsernas utkant. Tillsammans med andra men ändå lite vid sidan av utan att riskera att behöva svara på frågor, ignorera blickar, viskningar och illa dold nyfikenhet.

Vissa dagar skulle jag därför vilja kunna dra ner mössan så långt det bara är möjligt och sedan säkert veta att igenkännligheten är obefintlig och sedan kunna röra mig fritt i, och uppslukas av, bli ett med folkmassan, en i folkvimlet.

De dagar jag känner för att vara synlig skulle jag vilja kunna bestämma över vad det är som gör mig just det. Nu kvittar det hur jag klär upp eller ut mig. Visst, folk ser om jag klätt mig extra fin och visst lägger de märke till om jag har en ny mössa, men iakttagen och hågkommen av den nyfikne, förbipasserande främlingen blir jag för någonting jag aldrig kunnat eller någonsin kommer att kunna dölja.

Trött är bara förnamnet på vad jag blir på min osmidighet som så ofta ställer sig i vägen och gör mig synlig när jag allra minst önskar det. När den ställer sig i vägen gör den mig nervös och osäker och tvingar mig att än en gång motvilit kapitulera, rätta in mig i ledet och inse hur styrd jag faktiskt är av mina begränsningar. Mina osmidiga begränsningar tvingar mig även ofta att gå omvägar för att hitta den väg jag kan gå utan hjälp utifrån. Att hitta den vägen kostar mig både tid och energi jag kunnat lägga på någonting roligare. Någonstans är det ändå värt både tiden och energin när vinsten är självständighet och oberoende.

Om vi leker med tanken att det omöjliga blev möjligt och att jag var oberoende och problemfritt kunde kliva över, istället för att söka vägen runt ett problem. Att jag som Du, kunde välja synlig, eller osynlighet.För mig är den tanken mycket lockande och faktiskt väldigt rolig att leka med. Men… Den tanken väcker automatiskt andra, tankar som… Hur skulle jag uppfattas och vem skulle jag vara om jag inte hade min osmidighet och mina medfödda begränsningar att dagligen boxa till eller brotta ner?

Ja, vem skulle du vara och hur skulle du reagera om du en dag upptäckte att du saknade motståndare i boxningsringen eller på brottarmattan?