Smällare av sten

För mig är valborgsmässoaftonen starten på våren oavsett väder och temperatur. De år snön fortfarande legat i drivor eller dalat ner från skyn har jag försökt tänkt positiva tankar som ”De som ska ner ska ner. Bättre det kommer nu än dagarna före midsommar” När det har regnat har jag faktiskt, hur konstigt det än kan låta njutit doften av vårregn.

När jag var liten och vi firade Valborg var det med blandade känslor jag försökte stå där vid brasan och höra manskör och talare hälsa våren välkommen tillbaka. Om de nu var som dem sa, varför var vi barn då alltid tvungna att kränga på oss galon och eller täckbyxorna igen?

För mig var Valborgsmässoafton detsamma som promenadskor, tunnare jacka och möjligen, om det var nödvändigt mössa och fingervantar. Den stående menyn varje år var varm korv med bröd och ketchup och en äpple eller apelsinfestis till.

Smällarna var länge ointressanta. Vi, min lillasyster och vår kusin var fullt nöjda och sysselsatta med att samla ihop stenar i olika storlekar för att sedan låtsas att de var riktiga smällare. Vi fyrade av dem och lät dem smälla med varierad styrka beroende på storlek och utseende.

När sången tystnat, mörkret sänkt sig och brasan och en och annan riktig smällare var det enda som fortfarande lyste upp den kyliga vårkvällen då… Då fyrade de äldre yngre gänget av den första fyrverkeriraketen som tätt följdes av flera och färgade himlen i regnbågens alla färger, ackompanjerat av dånet från smällare med en ljudstyrka lågt över tillåta gränser.

På väg hem i bilen med dånet från smällarna fortfarande ringande i öron och det sagolika färgskådespelet kvar på näthinnan var man lagom pömsig och trots allt tacksam över att mamma vann fajten om täckbyxorna och vinterskorna tidigare på dagen, för hur hade jeansen annars sett ut?

Stylad, eller med kjolen och schaletten på trekvart

Vad vore påsk utan söta rödkindade små påskkärringar, med på tok för stora men färgglada schaletter på huvudena och kjolarna på trekvart. En del ser ut som om de olovandes rotat längst in i mammas garderob och hittat kartongen med kläder fläckade med minnen från förr. Andra små kärringar ser ut att ha frågat om lånelov och anlitat den förre ägaren av plaggen som stylist.
När jag själv var i ”kärringåldern” på jakt efter veckopengutökning, mer godis att lägga i påskägget och sist men inte minst för att glädja någon med min ”vackra” påskkonst. Då valde även jag att anlita stylist. När jag i efterhand tittat på korten fotografen vi anlitat, tog under dagen är de inte direkt någon skönhet som ställt upp sig tillsammans med syster och kusiner och glatt leende tittar in i kameran. Ja, ja ingenting jag kan göra någonting åt nu i efterhand. Man ser att vi hade roligt och det var väl det som var målet… Eller var det verkliga målet att efter påskmiddagen och ägg målningen sitta och mumsa godis och räkna ihop den lilla förmögenhet av femtiöringar, enkronor och en och annan tiokronorssedel som vi tiggt åt oss av snälla granntanter och äldre närboende släktingar?

Att klä ut sig till påskkärring verkar vara en landsortsföreteelse, för sedan jag flyttat in till staden har jag inte sett till vare sig några kärringar eller kvarlämnade trasiga kvastar.

Varför de små kärringarna väljer landsbygdsborna framför stadsbor har jag inte heller forskat närmare på. Min teori är att det är större chans att byborna har en kvast eller två stående på bron som kärringarna kan ”låna” om deras egen kvast havererar under deras långa färd mot Blåkulla. Eller kanske är det för att det är för trångt och besvärligt att ta sig fram i trapphus på kvast.

Eftersom påskkärringarna lyser med sin frånvaro står påskgodiset orört på vardagsrumsbordet och bredvid står tuppen med vingarna i sidorna och vaktar. Jag tror jag ska gå dit och nalla en godbit när tuppen tittar på tv. Om jag har tur får jag se skymten av en fint stylad påskkärring imorgon när jag sitter i bilen på väg till påskmiddagen hemma hos mina föräldrar på landet.

Med facit i hand

Undrar om jag hade känt mig på bättre humör idag om jag, när jag för någon vecka sedan ställde frågan, hade lagt fram den på ett annat sätt. Lagt den på ett silverfat och innan dess kommit ihåg att väga de ord jag tänkt använda på guldvåg.

När jag nu står här med facit i hand känns det som om jag ovarsamt och kanske till och med en smula nonchalant istället kastade fram min fråga. Om jag ska vara lite snäll mot mig själv höll jag fram den men… långtifrån på något silverfat, nej, då snarare på den billigaste varianten av papptallrik. Orden jag nervöst hasplade fram hade definitivt inte vilat på någon våg innan servering.
I efterhand frågar jag mg själv varför?
Varför tänkte jag inte igenom situationen bättre och förberedde svar på eventuella följdfrågor? Varför lade jag inte ner mer omsorg vid mitt val av frågetillfälle?
Orden jag valde i den brådska jag hamnade i var på inget sätt oförskämda eller svarta i kanten. Felet var mitt. Jag skulle ha givit mig själv mer tid och sedan låtit den forma orden. Jag borde ha tagit dagar till hjälp istället för som det blev nu. Stunden fick hela bördan på sig, ja till och med sekunden. En börda som blev för tung att bära och som resulterade i att…
Det väsentliga nu är vad jag lärde mig och det är att tystnaden och tiden är mina vänner och att dem är villiga att lära mig sitt språk.

En annan, men väl upptrampad stig

När någon blir känd verkar det ofta starta med en hitlåt eller det så populära melodifestivalsyndromet, från helt okänd garage musiker/ sångerska, till stjärna över en natt.

Tove Styrke valde att bli Tove med hela svenska folket genom att välja en annan, men mycket väl upptrampad stig. Hon fångade in mig i sitt nät när hon för två år sedan, då 16 år gammal var med i det så populära artistjaktprogrammet IDOL. Alla som då följde programmet kan omöjligt ha missat detta lilla energiknippe till charmtroll. Jag tror att flera än jag charmades av hennes rättframt, oblyga sätt både på och utanför scenen och njöt av hennes underbara sångröst.
När jag hörde henne sjunga
I Wish I Was A Punkrocker första gången rann tårarna och ståpälsen var ett faktum. Hennes version är helt klart en musikupplevelse som i mina öron aldrig kommer att åldras.
http://youtu.be/hLbmAwaKOaI


Nu ha två år passerat och jag har under den tiden funderat på var hon tog vägen. Jag har letat hennes debutalbum på nätets alla skivbutiker men inte hittat något. Visst har jag hört henne någon gång emellanåt i radion och skymtat henne i något av tvns underhållningsprogram men i det stora hela har det varit ganska tyst… Tills i söndags…

I söndags satt hon äntligen där, i tv 4, vid nyhetsmorgons runda bord och svarade så artistiskt hon bara kunde på de frågor hon fick.
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=tove_styrke_hyllas_fran_alla_hall&videoid=1599396

När jag lyssnade på intervjun hörde jag också att hon har förändrats. De två senaste årens erfarenheter, med nya artistbekantskaper, ny skiva och nya influenser, turné och större scener har helt klart både utvecklat och invecklat henne som person och konstigt vore det väl annars. Erfarenheter av de slag som Tove troligtvis haft under de två gångna åren har helt klart givit henne mer skinn på näsan och en hårdare yta att ta sig igenom men... Om man tittade bakom fasaden och lyssnade på vad som sades mellan orden i intervjun hörde och såg man emellanåt skymten av den Tove som trollband oss vid tvapparaterna med sin personlighet och röst.

Charmigt kaxig

Den ska vara svart eller möjligen snyggt mörkt brun med rymliga fickor och fack. Den ska vara stor men ändå smidig och smärt. Jag vill inte att den ska ta för mycket plats eller i fel syfte dra uppmärksamheten till sig av eventuella betraktare eller förbipasserande. Jag vill heller inte att den ska ta fokus från den som bär den.

Därför ska den vara följsam och utstråla självförtroende i form av en mjuk men lagom tilldragande kaxighet. Varje gång man betraktar den. Ja, om det så är femtielfte gången man ser den, ska man njuta av de uppenbara detaljerna och varje gång förvånas över att man upptäcker nya små egenheter. När man håller i den ska man förtjusas och förvånas över att denna lilla rymliga skönhet inte bara utstrålar hållbarhet utan även känna att här har vi en som kan konsten att bära upp det den är fylld av även när den inte är packad och redo för någon form av uppdrag, nämligen hög kvallite till ett rimligt pris.

Vad åldern beträffar ger några extra år bara charm och platina åt utsidan och i en av de väl dolda innerfickorna har, om det fått gå några år en härligt lång och spännande historia hunnit tagit plats. En historia som med tiden märkt även insidan med sin charm.

Nu, när jag vet vad jag vill ha, återstår det bara att hitta min lilla pärla till väska.