Vem skulle då?

Ingen vill vara ständigt övervakad, bli uttittad eller synad under lupp. Ändå har vi alla, både stora och små ett behov av att på olika sätt bli sedda. I blad tror jag att vi som individer är så måna om att nå fram till det vi tror är vår scen att vi missar vad som är vår egentliga uppgift.

När vi är barn utgör det egna rummet scenen, leksakerna rekvisitan och mamma och pappa räcker bra som publik.

I takt med att vi växer och utvecklas börjar vår jakt på en större scen. När vi såsmåningom letar oss utanför hemmets väggar upptäcker vi att det inte längre räcker att bara vara för att bli älskad. Det krävs någonting mer. Vi måste prestera och det vi presterar måste vara minst godkänt och det oberoende av vem som håller i måttstocken.

För den som har turen att tillhöra normen, har hittat sin plats och blivit accepterad är insmältningsprocessen en bagatell medan andra slår sig blodiga utan att lyckas. Det som lätt glöms bort är att de som promenerar där i normens utkant vill också synas. Frågan de ständigt brottas med är hur?

Vissa gömmer sig, det lilla och ensamma bakom en oåtkomligt skränig fasad av för mycket smink, hårda ord och attityd. Inte för att bli älskade, allt för att bli sedda.

Om de första normens utkantsvandrare sticker ut både som individer och i grupp, föredrar den andra ensamheten. De ser ut att acceptera utanförskapet i gruppens närvaro men gråter i det tysta.

Om nu allas plats var på scenen vem skulle då sminka fram det nakna, skala av det yviga, tvätta bort det överflödiga, bygga kulisser, skriva manus och regissera?