Omkring mig råder tystnad. En tystnad som långtifrån är av den vilsamma, läkande sorten. Den tystnad som omgivit och förföljt mig en längre tid nu, gör mig illa med sina vassa kanter och de genomborrande blickar den kastar efter mig får mig att känna mig genomskinlig. Det känns inte ens som att tankarna är bara mina egna längre.
Det obehagligaste i den tystnad jag har omkring mig är den kompakthet den är gjord av och de oväntade händelser den bär med sig, vilket får mig att ofrivilligt viskande tassa runt på tå.
Vad jag vet har jag ingen som helst del i den tystnad som kliver omkring här och hotar att ta över. Om jag har del i den utan att veta om det finns jag här, rustad för att stå emot eller ta emot kritiken.
Utanför fönstret lyser månen upp en flik av himlen vars sken värmer trots kylan samtidigt som den lyser upp min nedtystade tillvaro. Om tystnaden som råder är övergående som den stund då molen skymmer månen och skenet mattas en aning vet ingen svaret på.
I väntan på att hon ska bryta tystnaden får jag glädjas åt den strimma hopp och ljus månen skänker mig på den förövrigt svarta vinterhimlen utanför.
