Andra letar och hittar sina smultronställen. Det jag har hittat är inget ställe utan en
cykelväg, vackert kantad med bland andra rönnbärsträd. Vackra träd vars bär nu
lyser klarröda och lyfter fram trädets ännu lite blekt ny- rodnande bladverk.
Bitvis då vägen går igenom skogen smalnar den av till en
bredare grusad Bullerby stig. Här i tystnaden tillsammans med tankarna och
ensamheten trivs jag. Helt ensam är jag
inte, inte alltid. Dem jag möter ser mig, men ändå inte och det är skönt.
En citronfjäril gör mig sällskap en bit på vägen och jag fascineras
över att någonting bara gult, kan vara så vackert. Kanske är det för att det
där, enbart gula rör sig så graciöst.
Jag behöver min stig och gläds oftast även åt dess
kupering. Jag behöver även tiden det tar
att färdas på den. Ja, för att känna mig riktigt hemma bör jag nog hitta flera,
helt egna smultronstigar. Svårhittade, gömda stigar. Jag kräver inte att alla
men gärna några av dem leder mig fram till ett ställe där jag kan plocka mina
smultron och njuta av dess sötma samtidigt som jag släpper mina funderingar och
grubblerier till väders som man släpper en ballong som sakta stiger upp bland
molnen och försvinner.
