I parken om våren

Ser en nött och sliten parkbänk,
väljer att sätta mig ner.
Vid det stilla porlande vattnet,
tvättas själs spegel långsamt ren.

I handen, den tummade lappen.
Fylld med osagda svårlästa, suddiga ord.
Trasas nu långsamt sönder av vinden.

Ser det trasiga långsamt försvinna, reser
mig sakta med en själ mera hel.