Värmen har det senaste dagarna varit på tok för varm både inomhus och utomhus. Inte ens kvällarna har bjudit på någon svalka och i går eftermiddag fick jag nog. Allt som är jag ville ut och en del av mig suktade, till min egen förvåning efter glass.
Köpte en sådan och hittade snart en bänk där någon, ristat in mitt namn på ett av sittbräderna. Denne någon förstås helt ovetande om hur välkomnande det faktiskt var att slå sig ner just där. Glassen smälte i munnen och till viss del redan innan den nått dit på grund av solens envisa hetta. Trots att det var minst lika varmt ute som i lägenheten jag för en stund sedan lämnat, njöt jag av miljöombytet, svalkan från glassen och av att iaktta de festivalbesökare som nöjda men trötta drev omkring i väntan på de tåg som skulle ta dem tillbaka till vardagen.
Efter en och en halv timme där på bänken var tankarna rensade, glassen och skådespelet slut. Solen värmde dock fortfarande men nästan behagligt nu och tanken på att komma hem kändes lockande. Stadens centrum kändes öde när cykeln sakta tog mig igenom den och verkade lika trött som dess tillfälliga besökare säkert var, var de nu än befann sig. När jag tittade mig omkring var jag glad över att inte vara en av dem som åtagit sig att återställa stadens ordning, reda och utseende.
När jag sedan senare på kvällen kröp i säng njöt jag av tystnaden och de lugn som lagt sig efter att stormen dragit förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar