Jag gillar inte de känslor jag går omkring och bär på just nu. Dem gör mig tveksam och tvingar mig backa eller i alla fall stanna upp och fundera på att göra det. Backa inom ett område jag trodde jag behärskade om inte på djupet så i alla fall på ytan.
Varför envisas med att syssla med sådant som har kort bäst före datum eller rättare sagt smakar bäst dagsfärskt. De dagar man lyckas perfekt vill säga. Varför är sötman, de dagar man känner den, så kortvarig och sedan så svår att återskapa.
Tänk om lycka gick att konservera eller frysa in i små iskuber. Lagom stora att släppa ner i ett glas kallt vatten, vänta någon minut dricka och sedan som genom ett trollslag vara tillbaka i sin senaste lyckoruskänsla.
Om detta var möjligt skulle jag dricka ett glas lyckokubsvatten nu… Inte för att droga mig utan bara för att få återuppleva känslan jag kände sist jag lyckades. Nu är den känslan ljusår bort, nu när jag så väl behöver den. Det som fyller mig är rädslor, känslor av otillräcklighet och rädslan över att vid en jämförelse vara den som drar det kortaste ståt.
Jag vet att jag låter känslorna styra mig nu. Om jag skulle lämna plats åt förnuftet bara en liten stund skulle jag snart inse att jag långtifrån är ensam om att känna som jag känner. Att jag långtifrån står där ensam med det kortaste grässtråt fastlimmat i handflatan.
Jämförd blir man och det är något man omöjligt kan komma ifrån och någonting man måste lära sig leva med. Tussilagon vet sin plats och tar den vare sig hon står bredvid en Blåsippa eller en Ros. Vi har alla en plats men det är upp till oss själva att våga ta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar