Vissa dagar behövs det så lite, så väldigt lite för att de dåliga tankarna ska få fäste. Få fäste, börja mala och tyst viskande tränga undan förnuftet och mana fram de så genant, själsavklädande tårarna.
Den här gången var det en replik, tagen ur min egen vardags pjäs som var orsaken. Nu vet jag, men då visste jag inte att repliken bara var ord och att aktören inte medvetet lagt in någon form av dolt budskap emellan eller gömt någonting bakom de ord som sades. Då trodde jag att repliken yppades i syfte att göra det den gjorde, stöka till bland mina så välordnade tankar. Röra upp och kasta fram sådana tankar och funderingar som jag trodde jag bråkat färdigt med och därför prydligt stoppat undan.
Än en gång kan jag ingenting annat göra än att lägga skulden på mig själv och mitt eget aggerande. Om jag istället för tystnad konfronterat, då hade fjädern aldrig blivit en höna och då hade själen fått behålla kläderna på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar