Att livet alltid ska vara så komplicerat att leva och så svårt att styra över. Det slår aldrig fel… Precis när man tror att man tagit kommandot över livet sätter någon eller något de i gungning. Nu befinner jag mig just där inte bara som vanligt rent kroppsligt utan även mentalt. Outrätade frågetecken snurrar runt i mitt huvud ovilliga att bli uträtade. Tankar avlöser varandra utan att ge mig en chans till vila. Tankar lika envist negativa och sylvassa som mobbarnas glåpord till sina offer. Funderingar som gör illa mig, ger mig själv skulden. En skuld som jag så väl vet att inte är min eller som jag i alla fall inte ska behöva bära helt själv, den här gången heller.
Ni är lika svåra att förstå sig på allihopa i det där släktet. För er är ingenting omöjligt, allt går att lösa. Ni kan alltid prata om allt. I början ja, fram till dess att det som händer kommer i kapp er. Tills den känslomässiga karusellen börjar snurra i mer normal takt. Då, först då kliver rädslan för framtiden fram och börjar så frön i ert medvetande. Ni känner rädsla för en framtid som inte ens kommit på tal än och som bara existerar inne i ert eget huvud... Först då verkar ni förstå vad ni lovat och sagt under karuselliseringen. Då är orden som bortblåsta och tystnaden kompakt. Det man får ur er får man slita fram och sen själv pussla ihop till någonting någorlunda greppbart. Sen får man formulera om det hela till en ja och nej-fråga som man sedan lägger fram på ett nyputsat silverfat i hopp om att få ett ärligt och uppriktigt svar på.
Jag vet att ärlighet svider som eld men ärligheten är trots det, lättare att uthärda än undanflykter, lögner, falskhet och tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar