Hur går hon?

I måndags eftermiddag kände jag mig som en kändis när jag var in på affären för att handla en liter mjölk. När jag tänker efter gick jag nog omkring bland hyllor, matvaror och mer eller mindre utsvultna och stressade kunder i bara tio minuter. Under den korta tiden hade jag både mött och ignorerat blickar från kunder som, som sagt var, hade fult sjå att med ena ögat söka rödprismärkta varor och med det andra så omärkt det bara var möjligt iaktta mig. Jag befann mig i affären i endast tio minuter varav fem gick åt till att placera lite naturgodis i en papperspåse. Ja, jag vet att jag bara skulle köpa en liter mjölk men… Jag vet också varför jag köpte godiset. Jag tycker nämligen det är pinsamt att komma fram till kassan med bara en enda vara. Två är inte kul det heller men i alla fall inte fullt så pinsamt.

När jag stått vid godiset i vad jag själv upplevde som en evighet och försökt tråckla ner mina tillsynes nyttiga chokladdoppade nötter, torkade ananasbitar och glaserade bananskivor i en, långtifrån samarbetsvillig papperspåse och samtidigt med andra handen försökt hålla upp locken som envist ville falla tillbaka över plastbehållarna. När jag stod där och så gott som var färdig på mer än ett sätt frågade en dam lite försynt om jag ville ha hennes hjälp. Förvånad och en aning generad tittade jag upp, log och sa ”Tack, men jag är så gott som färdig nu.” Samtidigt som jag tänkte. ”Hur länge har hon stått där tyst och roat iakttagit min fumlighet.”

På väg mot mjölken hörde jag ett litet barn med lite för hög förvånad röst fråga sin mamma ”Hur går hon?” och få till svar i betydligt mer dämpad tonart ”Lite annorlunda än vi andra”. Jag som hört oräkneligt många svar på samma fråga måste säga att hennes var i mitt tycke väldigt klokt.

När jag en stund senare stod i kassakön och väntade på att det skulle bli min tur att betala tänkte jag ”Är det så här kändisarna har det är det inget jag strävar efter och absolut inte värt priset”. Mjölken och de naturliga godbitarna var däremot värd varenda krona.