En välfylld påse smågodis

Att lyckas med allt man företar sig är en omöjlighet och ekvation vars summa man, hur man än räknar aldrig kommer att hitta något rätt eller fel svar på. Inte för att man är en dålig matematiker utan snarare för att det inte finns något svar.

Varför då ständigt envisas med att försöka lyckas med det omöjliga? Låt istället det omöjliga få vara omöjligt. Alla har inte förutsättningarna för att bli elitgymnaster eller en världskänd, hyllad violinist. Det krävs mer än vältränade muskler eller en dyr stämd violin för att bli bäst. Det krävs tid, tålamod och en vilja av stål och ändå når långtifrån alla det hägrande målet. De som når sina mål har tagit misstagen under vägen som en lärdom och ingen katastrof. De har befunnit sig på rätt plats vid rätt tillfälle, visat framfötterna och vågat ta de chanser som erbjudits dem.

Hur ska jag då veta när just jag är redo för att kliva fram och slåss om de få chokladpraliner som faktiskt ligger gömda bland allt annat, vanligt smågodis i den av alla så hett åtråvärda godispåsen?

I det fallet tror jag att det ytterst handlar om mod, mod att vänta, vänta in och sen lita på mag- känslan och tron på sig själv och sin talang. Visst, det behöver kanske inte alltid handla om talang men det är oftast då… När man tror sig behärska och kanske till och med anser sig vara riktigt duktig på sin sak som man tar misstagen och den negativa kritiken så hårt. Oberoende från vilket håll den negativa kritiken kommer svider den för man vill göra bra ifrån sig man vill att det man gör ska vara så bra att det passar alla smaker. Detta är en ekvation lika svårlöst som den att kunna lyckas med allt man företar sig.

Jag vill se mitt liv som en välfylld påse smågodis där sött surt och salt ligger nerplockat i en härlig välblandad blandning som jag vet att passar just mig och ger mitt liv lagom av allt.