För mig är valborgsmässoaftonen starten på våren oavsett väder och temperatur. De år snön fortfarande legat i drivor eller dalat ner från skyn har jag försökt tänkt positiva tankar som ”De som ska ner ska ner. Bättre det kommer nu än dagarna före midsommar” När det har regnat har jag faktiskt, hur konstigt det än kan låta njutit doften av vårregn.
När jag var liten och vi firade Valborg var det med blandade känslor jag försökte stå där vid brasan och höra manskör och talare hälsa våren välkommen tillbaka. Om de nu var som dem sa, varför var vi barn då alltid tvungna att kränga på oss galon och eller täckbyxorna igen?
För mig var Valborgsmässoafton detsamma som promenadskor, tunnare jacka och möjligen, om det var nödvändigt mössa och fingervantar. Den stående menyn varje år var varm korv med bröd och ketchup och en äpple eller apelsinfestis till.
Smällarna var länge ointressanta. Vi, min lillasyster och vår kusin var fullt nöjda och sysselsatta med att samla ihop stenar i olika storlekar för att sedan låtsas att de var riktiga smällare. Vi fyrade av dem och lät dem smälla med varierad styrka beroende på storlek och utseende.
När sången tystnat, mörkret sänkt sig och brasan och en och annan riktig smällare var det enda som fortfarande lyste upp den kyliga vårkvällen då… Då fyrade de äldre yngre gänget av den första fyrverkeriraketen som tätt följdes av flera och färgade himlen i regnbågens alla färger, ackompanjerat av dånet från smällare med en ljudstyrka lågt över tillåta gränser.
På väg hem i bilen med dånet från smällarna fortfarande ringande i öron och det sagolika färgskådespelet kvar på näthinnan var man lagom pömsig och trots allt tacksam över att mamma vann fajten om täckbyxorna och vinterskorna tidigare på dagen, för hur hade jeansen annars sett ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar