Spegelbildsblicken

När jag står framför spegeln avslöjar den mycket, men inte allt. Spegelbilden förmår bara visa mitt yttre och de av insidan ögonen och det tillfälliga ansiktsuttrycket väljer att blotta.

Det som visas upp i spegeln framför mig och det jag ser är den enda bild jag har av hur omgivningen ser mig. Den platta spegelbilden förmår avslöja bekymmersrynkan mellan ögonen eller de gråa hårstrån som börjat placeras ut bland de bruna. Den platta spegelbilden förmår de men kan inte berätta hur jag uppfattas av dem jag har omkring mig. Den kan inte visa mig hur jag tar mig ut ifrån alla vinklar, visar mig inte alla mina för andra synliga sidor.

Hur jag uppfattas kan jag så länge jag inte vågar fråga någon nära utifrånbetraktare, bara gissa och om jag frågar… Hur vet jag då att jag får ett ärligt svar?

Blicken som betraktar mig i spegeln är kritisk och felsökande. Spegelbildsblicken är obarmhärtigt skarp men blind för de linjer som vill skönhet. Dem linjerna finns där, men har för var gång de betraktats av spegelbildens skarpsynta ögon tunnats ur och bleknat till nästintill osynlighet.

Blicken som möter min är expert på att göra en höna av en fjäder. Blixtsnabbt pekar spegelbilden med stål- blicken ut bristerna, skavankerna och skönhetsfelen. Pekar ut dem för att sedan förstora och lyfta fram dem i ljuset.

Den kritiskt skarpsynta blicken som betraktar mig i spegeln påverkar inte bara mitt yttre. För varje gång utsidan kritiseras får insidan parera för att inte bli knuffad och tappa balansen.

Spegelblicken som möter min är förvisso obarmhärtigt skarp och grinigt kritisk för tillfället men älskar att härmas, så jag ser med spänning framemot vad som händer om jag väljer att le mot den i framtiden, med början redan nästa gång vi ses.