lördag 22 oktober 2011

Jackficksvardag

Ibland måste man våga ta det där steget, ut i det trygglöst okända. Våga släppa taget om den givna tryggheten som man hållit i så länge att den tappat sin ursprungsform och så hårt att knogarna vitnat.
Ibland måste man våga lämna sin så välkända jackficksvardag för att kunna lyfta blicken och se både sin vana och den framtida tillvaron i ett större, längre och kanske framförallt betydligt vidare perspektiv.

Konsten att stå på egna ben är ingen medfödd talang, utan kräver envis vilja, träning, tid och tålamod.
När vi var små drev nyfikenheten och viljan att nå och utforska världen omkring oss, upp oss på knä och sedan till stå och gå. Då var allting nytt och outforskat bara spännande. Nu är det främmande mest bara skrämmande. Nu krävs det så mycket mer mod och styrka för att ens våga släppa en aning på greppet om trygghetens fasta hand och likt barnet som lär sig stå bara hålla i ett lillfinger. Hålla i ett lillfinger för att en tid senare glatt förvånad upptäcka att man faktiskt står själv, vingligt men, på egna ben.

Det är långtifrån bara när man är barn man hamnar i den där vingligt balansprövande situationen. Varje gång det händer mig kommer jag på mig själv med att iaktta dem jag har framför mig istället för att titta bakåt och se att andra också har problem. Problem med sådana hinder jag faktiskt klarat av och lämnat bakom mig. Eller dem vid sidan om mig som tror på min förmåga och vädjar om min hjälp.

För mig innebär ”Stå på egna ben” att klara sig själv så långt det är möjligt, och finna tryggheten hos och i sig själv, men också att när det krävs ha styrkan att be om hjälp.
Jag vill även tro, att bara för att man valt att släppa taget om den givna tryggheten försvinner den inte utan finns där att luta sig emot och att återvända till som en förälder, som aldrig sviker, utan alltid finns där för sitt barn.

Med den vissheten nedpackad i ryggsäcken vågar kanske även jag lämna min tryggt inrutade jackficksvardag bakom mig. Lämna den bakom mig för att möta nya utmaningar och kanske vidga min vardag från jackficks till handväskstorlek.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar