Bakom ögonlockens mörker

Sluter ögonen för att slippa se, slippa känna.
Först Då blir allting svart.


Där bland allt ögonlocksmörker rasar ilskan.

Där tillåts salta vattenmassor flöda och orättvisans sveda brinna ut.
Där och då, trots mörkret släpper något, kopplet om kontrollen och låter den löpa.
Jag ser honom springa men kan ingenting göra.


Efter en tid, vet inte hur lång,
övergår sakta det kompakta mörkret i grått.

Mödosamt letar sig snart små strimmor av ljus fram ur skuggorna.
Försiktigt kliver de omkring bland resterna av den storm som nyss rasade men nu dragit förbi.


Långt i fjärran anar jag en rörelse, anar jag något.

När denne något kommer närmre ser jag att det är han.
Då ser jag att det är samme någon som befann sig mitt i kaoset nyss.
Det är han, samme någon som släppte kopplet, så att kontrollen blev fri.


Sakta och motvilligt öppnar jag ögonen helt.
Kisar mot ljuset och ser sedan ner på det kaos jag är högst delaktig i.
Med grumlig blick betraktar jag det trasiga och undrar om det hunnit bli försent.

Då plötsligt, står han alldeles nära med en glittrande skärvhög i sin hand.
Vissa av dem är stora, andra små som grus men innan jag hinner fråga har allt om förvandlats till nästa morgons gryningsljus.