Nästintill ur led

För några dagar sedan var det en person i min närhet som vänligt men bestämt serverade mig obekväma sanningar. Den personen föll inte bara in i min klagosång utan vågade både bli arg och säga emot. Under det samtalet vinklades min blick och vreds mitt tänk nästintill ur led.

Samtalet vi hade har sedan dess vägrat lämna mig ifred. Det skulle snart visa sig vara ett samtal som omedelbart tvingade mig att öppna ögonen och se på mig själv ur ett utifrån- perspektiv. Orden som serverades mig då har helt enkelt tvingat mig att betrakta mig själv och mina tillkortakommanden på lite avstånd och från en annorlunda och obekvämare vinkel.  Det har gjort att jag tvingats se mina svagheter i ögonen och erkänna att dem faktiskt finns och är mina. När jag såg dem ville jag helst blunda, men tvingade mig att hålla kvar blicken lite längre än vad som var bekvämt.  Jag har även konfronterats med mina tankar och insett att jag inte bara tänker för mycket, utan även en aning tillkrånglat och inte sällan i färgnyanserna svart, vitt och grått.  Jag har även fram tills detta samtal trott mig kunna läsa andras tankar och därför trott mig veta vad andra tänker, tycker och känner för mig.  Insikterna träffade mig som en blixt och var vid första anblicken enbart smärtsamma, gjorde först riktigt ont, för att senare övergå i en envis svida. Svedan kan jämföras med den efter att man bränt sig på en brännässla eller blivit stungen av en geting.  För när jag betraktade mig själv utifrån detta, för mig helt nya, perspektiv, upplevde jag mig själv både negativ och själviskt egoistisk. Säg den arbetsgivare som inte skulle dra öronen åt sig och genast vidta åtgärder om någon gjorde honom uppmärksam på sprickor i hans personals kompetens, bemötande eller, ännu värre i produktion.  Även om jag, inte kallade till krismöte, fick jag mig en tankeställare.  Resultatet av den och mina nya insikter har gjort att när jag nu hamnar i situationer där jag i första läget skulle vilja sätta mig och mina behov i första rummet, försöker vinkla mitt tänk och se situationen även med omgivningens ögon.  Istället för att fånga in första bästa negativa tanke och tänka den till slut, försöker jag stoppa den innan den blir för stor. För om jag uppehåller mig för länge vid dem negativa tankarna tenderar de att växa och få övertaget över det jag känner och hota att slå de sunda tankarna ur spel.  I dessa lägen försöker jag därför fokusera på vad jag får tillbaka, kanske inte direkt men senare, om jag väljer att backa och släppa fram någon som jag innerst inne vet att för tillfället behöver min vip- plats bättre än jag själv. 

 Att betrakta sig själv ur ett utifrån- perspektiv är ingen lek, men en nyttig lärdom och någonting jag tror alla skulle må bra av att göra emellanåt. Det jag upptäckte den här gången gjorde ont. Nästa gång hoppas jag därför se förändringar i form av små och större framsteg. Jag hoppas också att tankarna jag valt att umgås med är, om inte färgstarka så i alla fall betydligt ljusare och mer vidvinklade än idag.