Via bilradion

I Falun fortsätter det regna medaljer över de svenska skidlöparna och jag följer dem troget från mitt soffhörn. Tyvärr håller mitt enorma engagemang på att få ödesdigra konsekvenser för de vardagliga plikter som oavsett yttre omständigheter följer samma rytm.

I natt när jag äntligen varvat ner, efter ännu en guld- dag i skidspåren och precis var på väg att somna, då började arbetstankarna mala.  På nolltid fylldes huvudet av oroliga jobbtankar som så småningom tvingade mig att gå upp och slå på datorn.  Efter att den tuggat i, vad som kändes som en evighet kunde jag ta mig in på sidan och trött konstatera att allt var i sin ordning. Än en gång hade jag oroat mig helt i onödan.  Det konstiga är att jag aldrig lär mig att de orosmoln som seglar upp under natten i de flesta fall tidigast går att skingra morgonen därpå.

Dagens stafett såg jag bara delar av. Ett sedan tidigare illa inplanerat läkarbesök gjorde att jag tvingades följa Stina Nilssons silverspurt via bilradion. Ni förstår säkert att om man är van tv bilderna ackompanjerade av kommentatorer som, när det hettar till engagerat går upp i falsett, då är radion inte någon bra ersättare men bättre än ingenting.

Väl inne på sjukhuset, efter en evighets- lång väntan på min tur att ens nå receptionsdisken fick jag veta att jag kommit dit rätt dag och tid men en hel månad för tidigt.  Leende lämnade jag lasarettets mottagning för skrattade gjorde vi först när vi stod i hissen. Jag hade nämligen mer än en gång dubbelkollat vilken tid jag skulle infinna mig vid besöket. Att dagens datum var det rätta var jag mer än övertygad om.

Att folkfester och glädje påverkar oss positivt visste jag men att delad medaljglädje gör oss glömska och disträa hade jag ingen aning om.

 

Kurbitstravarens chans att glänsa

Redan första tävlingsdagen glittrar det till i snön och Stina Nilsson tar hem Sveriges första medalj. Att få vara den första medaljören på ett hemma-VM måste vara en obeskrivligt härlig känsla som smakar mer. Trots att jag inte kan vara på plats, njuter även jag av VM- festen i Falun. I från tv-soffan hejar jag fram de svenska killarna och tjejerna som kämpar, svettas och slåss om de bästa positionerna i tävlingsspåren. Jag ler för mig själv när den Faluröda lagårdsväggen målas upp i tv-rutan och start och – resultatlistor pressenteras. Roligt att SVT fångat upp små dala- detaljer och förstått att det gör sitt till för helheten.

Att publikstödet är massivt och att stämningen är på topp omkring tävlingsspåren har jag förstått av tv bilderna.  Avundsjuk, vill jag inte påstå att jag är.  Visst skulle det vara härligt att få uppleva stämningen på plats och få skrika sig hes utan att vara den som skriker högst. Men… Jag ser betydligt bättre från min plats i tv-soffan. Vill jag ta del av känslan på plats öppnar jag bara mitt Facebook – fönster, där finns det alltid någon bild eller kommentar hämtad direkt från händelsernas centrum.

På tal om centrum är detta verkligen kurbitstravarens chans att glänsa. Under prisutdelningen såg jag genom de silverglänsande glädjetårarna att Dalahästen verkligen tog sin plats. Där uppe på pallen, i armarna på Stina njöt de båda till fullo av hyllningarna och rampljuset.

Nu har jublet tystnat, publiken gått hem och lamporna slocknat för idag. All uppståndelse har lagt sig, men bara för att vila. I morgon är alla tillbaka igen med nya krafter, hesare röster men samma förhoppningar om nya ädlare medaljer. Själv tar jag en vilodag i morgon, men på lördag sitter jag spikrak upp i soffan igen, det kan du som gillar att anteckna skriva upp.