Via bilradion

I Falun fortsätter det regna medaljer över de svenska skidlöparna och jag följer dem troget från mitt soffhörn. Tyvärr håller mitt enorma engagemang på att få ödesdigra konsekvenser för de vardagliga plikter som oavsett yttre omständigheter följer samma rytm.

I natt när jag äntligen varvat ner, efter ännu en guld- dag i skidspåren och precis var på väg att somna, då började arbetstankarna mala.  På nolltid fylldes huvudet av oroliga jobbtankar som så småningom tvingade mig att gå upp och slå på datorn.  Efter att den tuggat i, vad som kändes som en evighet kunde jag ta mig in på sidan och trött konstatera att allt var i sin ordning. Än en gång hade jag oroat mig helt i onödan.  Det konstiga är att jag aldrig lär mig att de orosmoln som seglar upp under natten i de flesta fall tidigast går att skingra morgonen därpå.

Dagens stafett såg jag bara delar av. Ett sedan tidigare illa inplanerat läkarbesök gjorde att jag tvingades följa Stina Nilssons silverspurt via bilradion. Ni förstår säkert att om man är van tv bilderna ackompanjerade av kommentatorer som, när det hettar till engagerat går upp i falsett, då är radion inte någon bra ersättare men bättre än ingenting.

Väl inne på sjukhuset, efter en evighets- lång väntan på min tur att ens nå receptionsdisken fick jag veta att jag kommit dit rätt dag och tid men en hel månad för tidigt.  Leende lämnade jag lasarettets mottagning för skrattade gjorde vi först när vi stod i hissen. Jag hade nämligen mer än en gång dubbelkollat vilken tid jag skulle infinna mig vid besöket. Att dagens datum var det rätta var jag mer än övertygad om.

Att folkfester och glädje påverkar oss positivt visste jag men att delad medaljglädje gör oss glömska och disträa hade jag ingen aning om.