Kurbitstravarens chans att glänsa

Redan första tävlingsdagen glittrar det till i snön och Stina Nilsson tar hem Sveriges första medalj. Att få vara den första medaljören på ett hemma-VM måste vara en obeskrivligt härlig känsla som smakar mer. Trots att jag inte kan vara på plats, njuter även jag av VM- festen i Falun. I från tv-soffan hejar jag fram de svenska killarna och tjejerna som kämpar, svettas och slåss om de bästa positionerna i tävlingsspåren. Jag ler för mig själv när den Faluröda lagårdsväggen målas upp i tv-rutan och start och – resultatlistor pressenteras. Roligt att SVT fångat upp små dala- detaljer och förstått att det gör sitt till för helheten.

Att publikstödet är massivt och att stämningen är på topp omkring tävlingsspåren har jag förstått av tv bilderna.  Avundsjuk, vill jag inte påstå att jag är.  Visst skulle det vara härligt att få uppleva stämningen på plats och få skrika sig hes utan att vara den som skriker högst. Men… Jag ser betydligt bättre från min plats i tv-soffan. Vill jag ta del av känslan på plats öppnar jag bara mitt Facebook – fönster, där finns det alltid någon bild eller kommentar hämtad direkt från händelsernas centrum.

På tal om centrum är detta verkligen kurbitstravarens chans att glänsa. Under prisutdelningen såg jag genom de silverglänsande glädjetårarna att Dalahästen verkligen tog sin plats. Där uppe på pallen, i armarna på Stina njöt de båda till fullo av hyllningarna och rampljuset.

Nu har jublet tystnat, publiken gått hem och lamporna slocknat för idag. All uppståndelse har lagt sig, men bara för att vila. I morgon är alla tillbaka igen med nya krafter, hesare röster men samma förhoppningar om nya ädlare medaljer. Själv tar jag en vilodag i morgon, men på lördag sitter jag spikrak upp i soffan igen, det kan du som gillar att anteckna skriva upp.