Insikter

Det finns många olika typer av insikter. Det finns den osynliga sorten, som går bredvid en under en längre tid och portioneras ut lite då och då. När allt sen är levererat visar den sig för oss och beter sig som en självklar väg att vika in på.  Andra typer av insikter kan vara av sådan art att de går omvägen via vår omgivning, nära släkt och vänner – och det för att undvika att såra. Det finns ännu en typ av insikt och den drabbade mig igår.  Jag stod, som så många gånger förr, framför en hel vägg med helkroppsspeglar.  Jag stod inte där för att fixa frisyren, eller på annat sätt försöka göra mig vacker. Jag stod där för att öva min balans.  Om ni inte redan testat så kan jag berätta att det är betydligt svårare att hitta och hålla balansen om man iakttar sig själv när man står och vinglar. När jag väl hittade den tvingade jag mig själv att stå kvar och iaktta min egen spegelbild. Det var då insikten kom över mig. Jag vill nästan påstå att den drabbade mig. Där framför helkroppsspegeln, svettig, trött och iklädd träningskläder - med ett hår utan frisyr och om än muskliga, så allt jämt vingliga och krokiga ben, såg jag någonting fint. Där och då såg jag på mig själv och tänkte ”Om jag bortser från det, med mitt yttre som jag omöjligt kan påverka vad ser jag då?” Jag tittade igen, och det jag såg var en vacker, liten och smal, vältränad kvinna, utrustad med pigga ögon, och ett varmt och innerligt leende. Det som också skymtade fram där i insiktens strålkastarljus var den inre styrka som jag egentligen redan visste att jag hade, men som trädde fram klarare nu när jag valde att flytta fokus bort från det synligt uppenbara. När jag inte längre såg mig själv så platt och ensidig utan mer flersidig kände jag hur jag sträckte på mig och hur skavankerna - som ändå finns, inte försvann men bleknade. Då såg även jag en glimt av det som andra verkar se och gilla med mig - det som verkligen är jag.