Jag måste lära mig att ta ett steg i taget. Lära mig att allt tar tid och att det tar betydligt längre tid att bygga upp än att rasera och att det gäller allt… Vanor, Vänskap, förtroenden, relationer och balans. Nu menar jag inte den balans alla människor söker i livet utan den kroppsliga balans alla verkar ha, alla utom jag. Att jag inte äger den balansen blev jag väl medveten om när jag i förmiddags hukande kröp omkring i skogen bland grenar, trädrötter och större och mindre stenar. Där i skogen sittande på en uppochnedvänd plasthink med envist surrande flugor svärmande i och runt öronen ångrade jag att jag en gång i tiden slutade gå i skogen. Där på plasthinken ångrade jag att jag som tonåring så envist vägrat ta emot den hjälp som erbjöds mig.
Då när hjälpen fanns nära var jag trött på att sticka ut, trött på att avvika från mängden Då levde jag i nuet och gjorde allt för att smälta in. Jag saknade aldrig likasinnade vänner. Jag hade vänner och en familj som respekterade mig och som lät mig vara med på mina villkor. Då svek inte balansen. Skogspromenaderna tillsammans med min ”stora” lillasyster var en del i leken. De få gånger balansen svek så fanns hon där och sträckte ut sin lilla hand.
Nu är handen inte borta men ändå inte tillräckligt nära och jag måste hitta min balans på egen hand. Hitta den och våga tappa den igen, inse att det inte är något misstag att misslyckas.
Idag tvingade skogen, rötterna och stenarna mig att kontrollera mina steg och att ta dem ett i taget men även att inse att bra balans är färskvara och kräver underhåll och skötsel. Först nu, är jag beredd att avsätta den tid som krävs för att ensam hitta den balans jag och min lillasyster tappade i "vår" skog för så länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar