Igår var det jobbigt att motivera sig till att gå och träna men när jag väl masat mig dit och öppnar dörren möttes jag av sång. Hon var kanske inte den mest skönsjungande tös jag lyssnat till men det rådde inga som helst tvivel om att sången kom från hjärtat och att hennes glädje smittade av sig på så väl godhjärtade gymmormor som svettpärlsblanka muskelpaket. Även jag log för mig själv när jag såg hennes sångglädje och tänkte ”Av henne har jag massor att lära”
Tyvärr bleknade mitt leende redan efter fem minuters slit med de fejkade årorna. Inte ens det naturtrogna vågskvalpet som jag fick som belöning för mitt slit, hjälpte det minsta. Leendet slocknade helt när armmusklerna var tvungna att jobba på helt egen hand. De stackars kilona de belastades med kändes som flera ton för mina semesterfirande överarmsmuskler.
Det var även ganska glest med besökare på gymmet igår så någon väntan existerade inte och därför inte heller någon gratis vila.
Den som känner mig lite närmare vet att jag aldrig gör någonting halvhjärtat och det gäller även min träning. Jag gör alltid mitt allra yttersta vare sig jag har publik eller inte för jag vet att mitt samvete alltid sitter där även när läktarna förövrigt gapar tomma.
Efter en timme lämnade jag den svettiga, kilotyngda lokalen med trots ansträngningen märkligt lätta steg. Jag var nöjd med min insatts och njöt när jag kände hur endorfinerna spred sig i kroppen och hur leendet åter lekte på mina läppar. I korridoren på väg mot omklädningsrummet hörde jag tjejen som tidigare sjungit, entusiastiskt diskutera någonting med en äldre man. Jag hörde inte vad hon sa men av hans svar förstod jag att hon var speciell. En periferivandrare på tillfälligt besök för att dela ut leenden till sin omgivning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar