Högst upp på önskelistan

Finns det någonting mer njutbart och samtidigt roande än att sitta på ett café avnjuta en bakelse, dricka en kopp te och bara iaktta. Låta ögat så obemärkt som möjligt vandra runt i lokalen och stanna vid någon fikasugen besökares utmärkande klädsel, utseende eller beteende. Tillåta örat att tjuvlyssna på den lite för högt uppskruvade volymen på samtalen kring borden. Sitta där vid bordet tillsammans med en god vän, smutta på mitt te och inta dofterna, ljuden och den kaffebefläckade miljön.
Iaktta en liten flickas tappra försök att få föräldrarna att förstå att glass för stunden står högst på hennes önskelista. Sen se den glittrande glädjen fylla de små pigga ögonen när hon tar emot och bär runt på glassen som vore den en guldklimp.

Åter ägna en stund åt mitt sällskap, vårt samtal och den egna koppen med te för att sedan flytta blicken till kassan och kön som ringlar sig genom lokalen som en orm utan slut. Se stressen i ögonen på personalen utan att behöva ta in den och göra den till min. Förstå att bakom tjejerna i kassans leenden och vänliga ord till kunden med den krångliga beställningen eller paret som inte kan komma överens om vem som ska betala. Bakom expediternas fasad av vänlighet döljer sig någonting helt annat. Ett rykande hett ämne för fikarastsamtalet märkt med absolut kundöronförbud.

Finns det någonting bättre än att vid ett sådant här tillfälle välja bordet vid fönstret så att ögat kan ta en annan väg än den genom lokalen när ens svepande blick blir upptäckt eller tjuvlyssningen lämnat lite för tydliga spår i mitt ansikte. Där vid fönsterbordet blickande ut över parkeringen och den köphungriga, semesterfirande folkmassa som rör sig mot ett och samma mål kan jag förbanna min nyfikenhet och vilja att söka fel och brister hos min medmänniska. Där kan jag tyst ångra mina tankar men ändå inte, för samtidigt vet jag att så fort jag reser mig från bordet för att lämna lokalen dras nyfikna blickar mot min ryggtavla och eftersom både ni och jag vid det här laget vet att jag inte är ett dugg bättre själv så låter jag dem titta. Jag bjuder dem på den bakelsen till deras andra kopp kaffe eller te.