Det känns som om någonting måste rensas ut. Inga tankar den här gången som måste sorteras. Nej, mer en känsla som tyst kräver att bli utskriven, formulerad i ord. En egentligen obeskrivbar känsla av känslor som klumpat ihop sig. Sorg och tårar som inte vet om de vågar lämna ögonvrån. Ilska som kopplats för att inte orsaka kaos och bubblande glädje som inte vågar ta sig över kastrullkanten och koka över. En härva av känslor, helt enkelt. Orsakerna är många och mångas men det största problemet ligger hos mig själv… Min brist på erfarenhet och min ärlighet som alltid står först i kön. Ibland tror jag att jag skulle må bättre av att någon gång våga släppa före någon av dem som står lite längre bak i samma kö och för oväsen.
Tror också att jag skulle må betydligt bättre om jag såg tystnaden som en vän istället för en fiende och tog tag i den hand hon så ofta sträcker ut mot mig. För det är i tystnaden som de rätta orden föds och den svidande kommentarens svar vässas.
Det är i samma tystnad som klumpen i halsen blir hanterbar och därför inte behöver några tårar.
Jag skulle önska att jag oftare tog hjälp av klacksparken. Såg problemen jag möter som en studsande fotboll som jag med en enkel manöver bara styr undan och som jag med samma lätthet klistrar när den attackerar mig i högre fart och med fördubblad styrka. Jag skulle vilja veta vilka situationer som ska bemötas med klacksparken och när regnrocksmetoden är det rätta vapnet. Vilken metod som passar bäst vid vilket tillfälle är det tyvärr bara erfarenheten som vet… Erfarenhet får man med tiden och tiden prövar ens tålamod.
Glädjen som bubblar inom mig är både ond och god. Jag bär omkring på en liten hemlighet som jag tror kommer att svida när den kommer fram i ljuset och det känns bra… Fast jag vet att den känslan är fel, tillåter jag mig att känna så. Den goda glädjen är också en smula hemlig och gör min grå vardag fläckvis himmelsblå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar