Tiden läker alla sår

Att inte bli tagen på allvar är otroligt frustrerande. Nu för tiden verkar det som att även expertisen till viss del jobbar efter mottot, ”Tiden läker alla sår”. Visst, man ska nog till viss del lämna kroppen i fred och låta den läka sig själv. Inte proppa den full med värktabletter och sedan jobba på som vanligt men inte eller ta kontakt med läkare så fort det inte känns som det brukar på morgonen när man slår upp ögonen, men… Den där själv- läkningstiden, hur lång är den egentligen?

Jag har nämnt det tidigare och nu säger jag det igen. Jag är lite lätt hypokondrisk och är kanske, när jag har med sjukvården att göra lite väl snabb att berätta det även för dem och den här gången har det haft sitt pris. Den sjukvårdspersonal jag varit i kontakt med har behandlat mig väl men i mitt tycke inte gjort sitt yttersta, jag är ju fortfarande inte bra.

I det här fallet handlar det inte bara om att bli frisk utan även att, som sagt trots min hypokondri bli tagen på allvar. Jag kan känna ibland att hade jag inte haft mitt handikapp och nu pratar jag inte om hypokondrin. Då hade situationen troligtvis sett annorlunda ut. Då hade dem säkert lyssnat på ett annat sätt och tagit min oro på allvar. Nu har jag ett synligt handikapp som jag fortfarande försöker lära mig leva med, vilket är lättare att göra i med än motvind.

I slutänden handlar det hela även om livskvalité. Jag skulle säkert kunna lära mig leva med smärtan men det vägrar jag göra. Jag vill kunna återgå till mitt ”vanliga” liv. Vilket innebär regelbunden gym och balansträning utan rädsla för att förvärra situationen.
Jag är långt ifrån allvarligt sjuk men vill ändå få all hjälp jag kan få när jag ber om den.

Nu är jag ingen läkare och kan därför inte ställa någon diagnos men om jag vore det skulle jag vara mån om att göra mitt yttersta för min patient och för att jag vill göra ett bra jobb. Inte minst, kanske främst på grund av vetskapen om att rykten spris lika snabbt som en influensaepidemi. Nöjda kunder sprider gott rykte och missnöjda är inte sena med att sprida motsatsen.

Tänk att man alltid måste ha med sig plan B i bakfickan på jeansen var livet än placerar en och kanske främst när man har med sjukvården att göra.