Ibland möter man människor som väcker minnen och påverkar en positivt och därför dröjer sig kvar, långt efter det korta mötet där efter cykelvägen eller i mataffären en helt vanlig dag efter jobbet.
Igår var jag med om just ett sådant möte och på nolltid var jag tio år igen. En blyg, försynt liten flicka med pippilotter i håret, ett par på tok för stora glasögon på näsan och klädd i en blå gymnastikdräkt med volang och vita sockerplast på fötterna. Bakom mig på cykelvägen kom nämligen min gamla gymnastiklärare från låg och mellanstadiet. Nej, jag kände förstås inte igen honom till utseendet men rösten kändes bekant. När han sa vem han var skämdes jag en aning över att jag inte känt igen honom. När han frågade om jag minns honom log jag lie försiktigt och sa ”Klart jag minns dig, du körde så hårt med mig på gymnastiken.” Det var kanske inte riktigt sant men sanningen låg ganska nära för han såg mig, han såg mig som en elev i klassen och inte som den stackars lilla flickan med ett handikapp. Han lät mig delta i gymnastiklektionerna på samma villkor som mina klasskompisar och behandlade mig inte med silkesvantar... Nej, han behandlade mig inte med silkesvantar men gav mig ofta ett uppmuntrande leende eller en klapp på axeln. Visst, jag minns även att han gav mig ett extra handtag eller en extra knuff i ryggen när hinderbanan han ställt iordning var i tuffaste laget för "lilla" mig.
Han såg mig även igår där på cykelvägen. Han hälsade inte bara för att sedan hasta vidare. Nej, han tog sig tid… Han cyklade med mig tills vi hittade ett i dessa ”Peace end love- tider, lämpigt ställe att stanna på. Vi pratade en stund och han berättade saker om sig själv och sitt liv som berörde mig och som gör att han fortfarande finns i mina tankar.
När vi sedan skildes åt nöt jag av den våg av nostalgi som sköljde över mig. Det breda leende som lagt sig på mina läppar delade jag med mig av till alla som ville dela min barnsliga lycka med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar