Undrar om jag hade känt mig på bättre humör idag om jag, när jag för någon vecka sedan ställde frågan, hade lagt fram den på ett annat sätt. Lagt den på ett silverfat och innan dess kommit ihåg att väga de ord jag tänkt använda på guldvåg.
När jag nu står här med facit i hand känns det som om jag ovarsamt och kanske till och med en smula nonchalant istället kastade fram min fråga. Om jag ska vara lite snäll mot mig själv höll jag fram den men… långtifrån på något silverfat, nej, då snarare på den billigaste varianten av papptallrik. Orden jag nervöst hasplade fram hade definitivt inte vilat på någon våg innan servering.
I efterhand frågar jag mg själv varför?
Varför tänkte jag inte igenom situationen bättre och förberedde svar på eventuella följdfrågor? Varför lade jag inte ner mer omsorg vid mitt val av frågetillfälle?
Orden jag valde i den brådska jag hamnade i var på inget sätt oförskämda eller svarta i kanten. Felet var mitt. Jag skulle ha givit mig själv mer tid och sedan låtit den forma orden. Jag borde ha tagit dagar till hjälp istället för som det blev nu. Stunden fick hela bördan på sig, ja till och med sekunden. En börda som blev för tung att bära och som resulterade i att…
Det väsentliga nu är vad jag lärde mig och det är att tystnaden och tiden är mina vänner och att dem är villiga att lära mig sitt språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar