Vissa byter morgontidning med varandra. Andra byter några ord när det möts i entréporten för sena, på väg till jobbet.
Någon ringer bara ursäktande på, när socker eller pannkakan ska vispas ihop och det saknas ett ägg eller en deciliter socker. Eller möjligen för att meddela att torktumlaren i tvättstugan är trasig igen. De finns även de som bara byter blickar, talande blickar. Vissa onda, andra goda men alla blickar, som säger mer än ord.
Där i trapphuset, när dörren till tryggheten och frizonen precis stängts eller ännu inte öppnats råder någon slags påklistringszon. Där kommunicerar man med varandra med det slarvigt påklistrade leendet på trekvart eller med en för nyss tyglad ilska i bröstet som när som helst hotar att återigen nå kokpunkten och svämma över.
Innanför de fyra väggarna där trygghet och frizon råder. Där bland odiskade frukostmuggar, dammråttor och oresonliga högar med tvätt släpper man loss ilskan, ut tårarna och frustrationen. Där och då, innanför den stängda dörren tror man att ingen hör… Men då, vägg i vägg innanför en annan stängd dörr sitter någon ensam vid sitt köksbord med en hög nygräddade pannkakor, ett färdiglöst korsord och ensamheten som enda sällskap och lyssnar.
Huset är gammalt och väggarna tunna så fler lyssnar men ingen vet säkert varför de slås i dörrar och röster höjs och fylls av tårar. Alla skapar därför sin egen story för ingen vågar ta upp eller ens närma sig problemet. Ingen vågar fråga av rädsla för att själv bli avslöjad och blottad.
Innanför varje stängd dörr pågår ett drama alla vet om men ingen vågar ta reda på sanningen om. I trapphuset utanför fortsätter därför ilskan tyglas, de tysta blickarna mötas och de påklistrade leendena ansträngt att le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar